Frågan är egentligen vad som är autismen, selektiv mutismen och vad som är psykosen?

Har en otrolig ångest över att behöva tala med andra, när jag väl får modet till mig och säger några ord, ångrar jag mig direkt. Varför måste vi människor prata, varför kan inte alla teckenspråk, då skulle jag slippa att använda min röst.

Idag med bostöd bröt jag ihop totalt, satt och stirrade ut i luften, utan att tänka på något, stängde av öron och ögon, satt i min ensamhet. Sen så var personen vid andra sidan köksbordet tvungen att ta tillbaka mig och säga att jag såg ledsen ut, klart som fasen att jag var tvungen att få en spricka i fasaden. Tårarna kom…. Jag försvann bort till min säng, la mig på bolltäcket och hoppades på att personen skulle ge upp och gå tillbaka till kontoret, men så var inte fallet, stackaren är bara inhoppare och visste inte hur skulle ta hand om situationen..den här personen ringde i alla fall kontoret, pratade med mig och åkte sen tillbaka dit. Jag skulle få ett mail, men tyvärr funkar inte kommunens mail just nu, så personen i fråga ringde mig, var bara tur att jag svarade, brukar inte svara när jag inte känner igen nr.

Jag vill inte vara en åskådare, som inte gör något. Farhågor om att aldrig komma ut i världen verkar besannas mer och mer. Vad har jag i denna värld att göra? Alla som har stämband borde ju kunnat prata? Jag är inte så annorlunda som alla vill få det till, jag är precis som dig, skillnad är bara att jag inte kan prata öppet.

Jag blir nedstämd av att besegras av världen, sitter ensam i min lägenhet tillsammans med djuren. Är ensam, men ändå inte, min hund kommer och lägger sig bredvid mig när jag ligger halvt utslagen. Han får mig att känna mig hel, men han kan ju inte vara tillsammans med mig 24 timmar om dygnet. Tror inte att personalen inom sjukvården, affärer skulle uppskatta att han kom med in, sen finns det ju alltid hundrädda.

Jag har varit ledig hela veckan för att försöka komma igen, känt att jag gått mot det bättre, men idag kom bakslaget. Kom inte iväg för att handla mat med boendestöd, i början gick det ganska bra när vi planerade och pratade lite lätt om sysselsättningen, sen låste sig världen. Såg inte ens när personen viftade med handen framför mina ögon, jag var åter i spökzonen….. När jag kom tillbaka och insåg att jag suttit en kvart utan att säga eller röra mig, kom paniken och tårarna…….

Kan erkänna att det inte varit samma sak som med andra “normala”, du har fått prata för mig, stötta mig och så kom vi till den dagen då du tröttna, du gav upp med mig och lämna mig bakom. Allt vi gått genom, nu sitter jag här med en minnesbild av vad vi hade. Ingenting kommer någonsin att bli det samma, allt är förstört, ett pussel som ingen kan hitta bitarna till.

Om jag kunde gå tillbaka i tiden, skulle jag ändrat på mycket. Jag skulle sett till att jag fått hjälp tidigt med att få fram orden, selektiv mutism är en förbannelse som jag inte önskar någon. Inte nog med att jag inte får fram ett ord eller konstiga meningar, jag har autism. Jag har aldrig förstått mig på andra, sanningen är nog den att det är jag som uppfört mig konstigt mot andra. När jag var yngre visste jag inte när jag korsade gränserna, visste inte vad man fick säg och inte, ofta var/är förvirringen totalt förkrossande och det slutar nästan alltid med att jag är tyst istället.

Hur kommer man ur Selektiv Mutism? Hur gör man för att börja prata igen?

Önskar att det fanns en snabb fix och att jag skulle vakna i morgon med talet i behåll. Jag försöker varje dag att prata med någon annan än min far, men jag lyckas inget vidare. Har en ny kontaktperson via kommunen, det känns bra, men samtidigt har jag tankarna i mitt huvud “måste jag verkligen ha en person med uppdrag att umgås med mig, vad är egentligen felet med mig, varför ska jag vara så underlig”.

Just nu så har Selektiv Mutism övertaget…….

För någon som inte har selektiv mutism är det svårt att förklara, tänk dig ständigt ångest, varje gång mobilen ringer och du ser att det inte är den far, varje gång du måste lämna ditt hem för att handla eller gå ut med hunden, utanför ytterdörren kan vad som helst hända, grannar som säger hej och vill fråga något eller bara ha ett trevligt litet samtal. När du själv vet att det kommer att gå åt skogen, du koncentrerar dig på att förska förstå vad som kommer ur munnen på den som pratar, när du kopplar ihop vad som sagts har du missat halva samtalet och står där som ett frågetecken.

Jag får inte bara ångest av ovissheten, jag blir svettig, känner hur rodnaden kommer i ansiktet, blir illamående, får ångest huvudvärk, hjärtat slår så att det bankar i bröstkorgen och dina tankar är bara hur du ska komma därifrån snabbast.

På min sysselsättning är det ständigt nya prövningar, kunder som vill fråga och ha hjälp, det enda jag kan säga som jag har i huvudet är ”hej, jag ska hämta nån som kan”, men det är inte alltid som sagt att meningen kommer ut rätt. När jag själv hör hur fel det blir så tittar jag ner i golvet och säger ”jag är bara praktikant”, sen vänder jag mig om för att leta upp min handledare som också äger butiken.

Det är inte så att jag trivs med att bara kunna prata ordentligt med min far, men jag har accepterat läget att just nu är det så här och jag behöver hjälp för att komma ur det här. Jag är i en ond cirkel som jag inte kan bryta mig ur själv…..