Julen o annat….
Då har julen passerat och det har varit två krävande dagar. Först på Söndagen med att fira med systers familj, två hundar, två livliga barn som inte kunde vara stilla. Det tog på krafterna, sov några timmar extra på julafton innan jag satte mig iväg till min mor. Det var en av de få gångerna som jag fick i mig mycket för att vara jag, av julbordet. Julklappar fick jag i alla fall.
Innan jul var jag på möte på ett ställe som kallas för punkten, ett boende för oss med autism. Man har sin egen lägenhet, men det finns personal som man alltid kan få tag på och en lokal man kan gå till. Finns tydligen två såna i staden, en nästan mitt inne i smeten(där var jag på möte och fick reda på om det andra), så nu ska min far sätta sig ner i morgon och ringa de andra stället. Jag hoppas verkligen att det ska gå i lås så att jag får flytta dit, slippa hemvården, slippa boendestöd, från dom ställena kommer det typ 100 olika personer känns det som (nu överdrev jag lite)…..
Filed under Okategoriserat | Comment (0)Hålla kvar dig…..
Alla vet att jag bär på mycket smärta i min själ, men om jag fick skulle jag ta din smärta också, älskade vän. Du har det svårt nu, med precis allt känns det som. Jag önska att jag kunde hjälpa dig på något sätt, ramma in din smärta och hänga upp den på väggen, för att bli påmind om att du har haft det värre. Men nu tror jag att din gräns är väldigt nära för att tappa fotfästet totalt, jag ska försöka att hålla kvar dig på min jord. Även om det innebär att jag måste skruva fast mina egna fötter i ett berg, vill inte förlora dig!
Har redan förlorat så många av olika anledningar, jag vill inte stå kvar här själv!
Filed under Okategoriserat | Comment (0)Miss you
I natt drömde jag om dig, sakna dig mer än någonsin när klockan ringde och du återigen försvann från mig.
Jag kommer ihåg ditt leende, ditt skratt och dina meningar som du alltid sa till mig. Saknar att höra ”Du är hopplös”, men jag får glädja mig åt att du inte behöver lida mer. Tiden flyger fram, kan inte riktigt förstå att det gått ett år sen du försvann från jordens yta. Vi kommer en dag att ses igen, du har fått äran att bli åter förenad med dina kära som lämnat oss. Ta hand om dig, vet att du inte är helt själv där uppe…..
Saknaden är stor! Men du har det bättre nu……du kommer aldrig att glömmas….du finns i mitt hjärta!
Filed under Okategoriserat | Comment (0)Jag har knappt varit på jobbet de senaste månaderna, var där idag, fy fasen va trött jag blev, stod o gäspade vid akvarierna.
Igår var jag till kontoret där arbetskonsulenterna sitter, blev presenterad för den nya. Var så nervös att jag inte fick fram ett ord, sa i alla fall ”hej” till henne. Det är med sorg i mitt hjärta som jag tog farväl av det av A.. Men samtidigt så antar jag att det är bra med förnyelse och få in nya personer i sitt liv som kan se saker från ett annat perspektiv.
Filed under Okategoriserat | Comment (0)Annorlunda men ändå inte
Jag är inte som de flesta andra, visst finns det såna som har liknande problematik som mig, frågan är, var finns ni? Kommer ihåg att jag redan som liten låg under min säng med en filt över mig för att ”dom” inte skulle se mig. I skolan kunde jag bli upprör för att andra elever och även lärarna sa konstiga saker till mig, gav mig blickar som berättade hur mycket dom avskydde mig. Jag växte upp i en värld där jag blev intalad att ingen älskade mig, jag sköt bort alla som försökte att vara nära mig, eftersom att ingen någonsin tyckte om mig. Visst har jag fortfarande såna perioder, då jag känner mig totalt bortkastad……
Frågan är egentligen vad som är autismen, selektiv mutismen och vad som är psykosen?
Har en otrolig ångest över att behöva tala med andra, när jag väl får modet till mig och säger några ord, ångrar jag mig direkt. Varför måste vi människor prata, varför kan inte alla teckenspråk, då skulle jag slippa att använda min röst.
Idag med bostöd bröt jag ihop totalt, satt och stirrade ut i luften, utan att tänka på något, stängde av öron och ögon, satt i min ensamhet. Sen så var personen vid andra sidan köksbordet tvungen att ta tillbaka mig och säga att jag såg ledsen ut, klart som fasen att jag var tvungen att få en spricka i fasaden. Tårarna kom…. Jag försvann bort till min säng, la mig på bolltäcket och hoppades på att personen skulle ge upp och gå tillbaka till kontoret, men så var inte fallet, stackaren är bara inhoppare och visste inte hur skulle ta hand om situationen..den här personen ringde i alla fall kontoret, pratade med mig och åkte sen tillbaka dit. Jag skulle få ett mail, men tyvärr funkar inte kommunens mail just nu, så personen i fråga ringde mig, var bara tur att jag svarade, brukar inte svara när jag inte känner igen nr.
Filed under Okategoriserat, Selektiv Mutism | Comment (0)