Minnesbilder

Jag blev mindre och mindre frisk sen i lördagskväll, på måndagen orka jag ingenting, hade ont i hela kroppen, av bokade boendestöd.

I tisdags var det dags för ett möte hos arbetskonsulten för att gå genom en arbetsmåls plan som jag hittade när jag letade efter en räkning. Inte för att jag i vanliga fall pratar med min nya arbetskonsulent, men i tisdags hade jag ingen röst, har fortfarande ingen röst, jädra förkylning. Hon är i alla fall jätte trevlig, hon har jobbat på ett boende som infattades av SOL, så hon vet exakt vem och vilka som behandlar mig inom vården. Far min var tvungen att ta upp det där om läkaren som förgiftade mig med mediciner, vilket höll ta kål på mig. A sa då, att den läkaren har en helt annan syn på mediciner och behandling än den jag har idag. ”Man kan ju hoppas på att de S, går i pension snart!” sa A.

Känns skönt att det inte bara jag som ogillar den där läkaren! Om ens patient börjar att kräkas upp allt och lite till, borde man inte då reagera med något mer än att ”Du vill säkert bara gå ner lite i vikt”… Jag får fler och fler minnesbilder från vad som pågick under dom där månaderna. Kommer än idag ihåg hur jag låg i sängen mer åt det döda hållet, när en SSK kommer in, ber mig följa med till övervåningen för att väga mig, men jag orkade inte ta mig någonstans. Hon gav upp och hämtade en annan SSK, den här kärringen drog i mina armar försökte få upp mig på fötterna, skällde på mig, berättade att jag var där för att vårdas och jag skulle lyda henne. Tänk er själva om ni verken mår bra psykiskt eller fysiskt, har kräkts i flera dagar, det kanske var någon vecka, inte fått i sig mat eller dryck, uttorkad, saltbalansen i kroppen är helt ur fas och då kommer någon ettrig person som mer eller mindre kommenderar dig till att ställa dig på fötterna, gå upp för två trappor för att väga dig, skulle du ens orka bry dig?

Sen att komma in till akuten för kanske den 5:e gången på tre månader för exakt samma sak och då inte bli trodd!? Få höra från läkaren att det bara är ångest som gör att man kräks….bli hemskickad utan att ta prover eller få medicin….. Komma tillbaka dagen efter, då så illa att jag fick köras in med rullstol, kräktes, skakade, tappa verkligheten. Äntligen fick jag respons och läkaren som undersökte mig, lyssna på min far och la in mig på AVA, där blev jag liggandes med dropp efter dropp, i flera dygn. Läkaren som hade ronden fattade misstanke och lyssna på mig när jag inte ville tillbaka till den avd som jag låg inne på…den här avd kan man tillägga låg avsides från riktiga sjukhuset och dom verkade jobba som dom ville där. Jag hamna i alla fall på underbara AVD 15, men idag finns den inte kvar….

Piller och Sprutor!

Mediciner som inte fungerat:

Abilify- Slutade med flera besök på akuten och blivit inlagd på AVA

Trilafon – kräktes och mådde illa i tre månader, hamna på akuten och AVA

Zyprexa- Började att tappa verkligheten och svimma gång på gång. Hjärtrytmen tog stryk av medicinen.

Citalopram- Illamående och allmänt konstigt i humöret

Mediciner som fungerar:

Setralin – mot deppighet och tvångstankar

Propavan – Gör att jag sover hela natten utan att vakna och hitta på andra saker

Atarax/Lergigan – Mot oro och ångest

Zopiclone – Gör så att jag somnar.

Risperdal Consta – injektioner som jag får var 14:e dag, mot psykoser.

Möte Av Klarat

Då har jag varit på möte på punkten och jag vet ärligt talat inte. Känns som att jag kan få liknande stöd utan att bo på LSS boende, boendestöd kan ju alltid utökas för att hjälpa mig mer. BST följer med på läkarsamtal, men kan även ta mig till tandläkaren, gör kosthållningsplan med mig, inköp. Innan jag låg på sjukhus hade vi lite mål med att hålla rent och ha ordning hemma. Hos vissa har jag redan flyttat, men jag är osäker. Jag kommer att få ett andra handkontrakt, ha ett fåtal person som jag träffar som hjälper mig i form av olika insatser, dom kan ringa eller skicka SMS när det är dags att ta mediciner, men dom har inget medicinskt ansvar, det finns en gemensam lokal, men det är tydligen inte ofta det är flera där, hon vi träffa sa att det brukar bli nån brukar och så personal i lokalen.

Det finns ett projekt som kallas DIS, delaktig i samhället. Där personer med funktionshinder träffas för att bara umgås, fika eller göra någon aktivitet. Funderar på om det skulle vara något för mig? Men jag är osäker där också, klarar inte av när det blir förmycket människor, sen blir det hundra gånger värre om jag inte känner någon alls. Så jag vet inte hur jag ska få ihop det här!?

Sen finns ju Vitsippan, där va jag en gång och gick aldrig mer tillbaka. Personerna som var där var betydligt äldre än mig, sen vågar jag mig inte dit utan min far och honom kan jag ju inte alltid släpa mig med. Jag måste bli självständig, men detta är svårt att genomföra och hålla.

Måndag = Möte

Och så är det måndag igen, jag är själv så nervös att jag inte vet om jag fixar att gå till jobbet. Alltid när jag har möten blir jag super nervös och känner mig totalt off. Men idag är det äntligen dags att gå till punkten tillsammans med far för att se och höra hur dom jobbar. Jag undrar hur pass fri man egentligen blir om man är inskriven hos dem. På punkten som ligger mitt inne i stan, hade dom öppettider som man kunde gå dit på, för att bara umgås med personalen och andra brukare. Sen anordnade dem olika aktiviteter man kunde vara med på, som att åka iväg till någon julmarknad, film i lokalen, osv. Det skulle ju vara roligt att träffa andra med samma funktionsnedsättning, inbillar mig i alla fall att dom personerna skulle ha lite mer förståelse för att jag inte pratar och är så framåt.

Min kontaktperson är i Thailand, hon har varit borta en vecka och ska vara borta den här också, sen får jag träffa henne igen. Undra vad vi ska hitta på då, slår vad om att hon kommer att ha solat, hon är en sån människa som vill ha lite färg på kroppen. Själv så försöker jag att undvika solen så mycket som möjligt, jag blir bara röd om jag är i den för mycket.

Ja! Igår var jag hos mormor och morfar, dom bor en stad längre bort, så det blir till att åka bil dit. Mormor fråga mig förut vilka färger jag tycker om, svarade att jag absolut inte vill ha något som är rosa, vad ger hon mig då?! Jo, LILA lakan, det var bara att le och säga tack! Det var en fin färg, men det är ingenting som jag skulle köpa själv. Fick också reda på att morfar varit hos läkaren och gjort ett hörseltest bland annat, som visade att han inte hör mycket. Så det är nog därför han inte hänger med, blir trött och pratar om helt andra saker. Jag vill inte att han ska bli dement som farmor var, inte för att jag pratar så mycket med honom, men man vill ju fortfarande att han ska leva så länge som möjligt och vara pigg och kry.

Så igår blev det tårta! Två av mina bröder åt och åt, mer och mer fikabröd, tillslut fanns det bara lite kakor kvar på ett fat. Tårtan, sockerkakan, bullarna försvann under tiden vi var där, sen passade ena brorsan på att käka chocklad och nötter som fanns på soffbordet. Själv så förstår jag inte hur dom får i sig allt?!

Flytta eller inte flytta?!

Jag är splittrad! Flytta till service boende eller inte? Det är det som är den stora frågan. Samtidigt som jag tror att det skulle vara bra, det finns ju alltid fördelar och nackdelar, men jag är lite rädd för att ingå i ett boende. Ingenting kan ju vara värre än när jag låg på sjukhuset psyk avdelning, det var en fristående del som låg en bit från själva sjukhuset. Jag vill kunna bestämma själv vad jag ska göra och inte göra. Om jag ansluter mig till boendet har jag garanterat folk runt mig, tror det jobbar fyra eller fem personer som kommer regelbundet hem till mig och gör olika insatser. Har ju boendestöd idag, vi jobbar mycket med kosthållningen, gör matscheman, inköpslistor, sätter en stjärna på schemat när jag ätit ett målmat, sen när dom kommer nästa gång går vi genom vad jag ätit och varför jag inte åt alla mål. Just nu får jag i mig ungefär två mål per dag, äter jag frukost är jag inte hungrig till lunch och allt blir förskjutet.

I fredags ringde min arbetsterapeut till min far, han har försökt att fått tag på henne för att prata om att jag kanske kan få prova en digital memoplanner. Den ser ut som en större surfplatta, där man ser allt man ska göra under dagen, den larmar, om man kopplar den till internet så kan den skicka påminnelser till min mobil i fall jag skulle vara ute med hunden. Jag tror själv att det skulle bli lättare att planera mina dagar och undvika paniken av att dagen inte räcker till. (är urdålig på att planera och fastnar med olika saker istället för att göra det jag skulle).  Om jag får testa en sådan, så har jag planer på att programera in mina medicin tider, prata med hemvården om att dom gör besök på morgonen och sista besöket vid nio på kvällen. Tabletterna vid halv åtta tänkte jag försöka ta själv och kommer dom vid nio så ser dom ju om jag lyckas inte eller inte.

Idag ska jag åka iväg till mormor och morfar tillsammans med familjen, min hund ska förstås med. Egentligen skulle jag velat att han stanna hemma hos min far, för morfar och mamma matar honom med människomat. Min hund är känslig och blir ofta dålig i magen eller kräks när han får något han inte är van vid, men det verkar ingen förstå…. Hur som helst ska vi fira mig, jag är hela 26 år nu……känner mig inte en dag över 18 år…..

I måndags var jag till psykosverksamheten för att få min injektion och hämta vid behovs medicin. Det började bra, anmälde mig i receptionen, dom låser upp och jag går in, när jag kommer till väntrummet börjar jag att ta av mig min jack. Då skrämmer min sjuksköterska live ur mig, genom att säga ”HEJ, jag såg dig komma genom fönstret!”. Sen blev hon förvånad när jag skakade på huvudet att jag inte ville ha med mig verken Atarax eller Risperidon… Just nu räcker det med min injektion.

Jag vet inte…..

Det är mitt ständiga svar just nu, orkar inte tänka på något, kan inte ta ställning till något. Känns tungt att fylla år, vad har jag egentligen åstadkommit på året som gått? Har haft en helevets period, har inte orkat något, haft ögon som inte gått att se med, kaliumbrist, öroninflammation, varit allmänt nere. Inte så nere så att jag hamnat insydd på psyk, men ibland undrar jag vad jag håller på med. Jag är en krävande person säger vissa, min far vägrar att erkänna det, men jag tvingar honom att träffa mig varje dag, vare sig han vill det eller inte. Men jag känner mig så ensam annars, jag har hemvården som kommer tre gånger per dag med mediciner, boendestöd tre gånger i veckan, en kontaktperson jag träffar en gång i veckan. Jag vill inte erkänna det för andra, men jag har ett behov av att träffa folk och inte sitta i min lägenhet och mögla.

På måndag är det möte på andra punkten, det ska bli roligt, hoppas att det passar mig, så att jag kan ansöka om att flytta dit, får en bättre lägenhet än den jag har nu. Jag vill ha ett riktigt kök!!

AUTISM, SELEKTIV MUTISM, PSYKOTISKT MED TVÅNGSTANKAR

Egentligen så vill jag skriva av den ena åkomman efter den andra, jobba för att bli bättre. Efter flera veckor med kalium tillskott, får jag fortfarande ingen ordning på mina ögon, vilket resulterar att jag börjar dra mig till att detta är ännu bara en tvångstanke, som jag får jobba med att bli av med eller i alla fall få bukt med problemet. Det har kommit till en gräns då jag gav upp med att försöka titta framåt och lät ögonen göra som dom behagade. Säger bara nu, det skulle jag aldrig ha gjort, det kändes som att ögonen skulle ta ett eller flera varv runt, alltså snurra ett varv runt sig själva. Sjukt obehagligt, det gjorde ont när dom inte kom längre, världen var helt suddig, jag visste inte vart jag satte fötterna, det kändes som att jag missa sista trappsteget hela tiden. När jag var ute med hunden fick jag lita på honom att jag inte skulle gå in i någon eller bli överkörd. Han vet sin roll i mitt liv……

Om jag ska uppdatera er om min sysselsättning, så kommer jag att gå ner i tid till två timmar tre gånger i veckan, orkar inte mer just nu. Ögonen som inte är med, öroninflammation, kaliumbrist, tvångstankar……

Start to wonder if this was the ting to do….?

Nytt år….va händer då?

Jo, mitt beslut om aktivitsersättning och bostadstillägg ska omprövas. Har redan pratat med min läkare om att hon måste skicka in nytt intyg för mig, vilket hon håller på att arbeta med. Nu har jag i alla fall en läkare som gör det hon lovar och försöker inte ösa över det på någon annan läkare. Det slog mig i veckan att jag har det rätt bra, stadig inkomst, bostad, djur, familj, vårdkontakter, en sysselsättning, kontaktperson och så boendestöd. Finns dom som har det betydligt sämre…..

Jag har i alla fall fått en tid till den andra punkten i stan, ska dit och kolla in läget. Tror att detta kommer att bli bra, även om jag bestämmer mig för att det inte är något för mig, så tror jag att jag i alla fall kommer att flytta. Försöka hitta en större lägenhet med ett riktigt kök och inte en kokvrå!!

Julen o annat….

Då har julen passerat och det har varit två krävande dagar. Först på Söndagen med att fira med systers familj, två hundar, två livliga barn som inte kunde vara stilla. Det tog på krafterna, sov några timmar extra på julafton innan jag satte mig iväg till min mor. Det var en av de få gångerna som jag fick i mig mycket för att vara jag, av julbordet. Julklappar fick jag i alla fall.

Innan jul var jag på möte på ett ställe som kallas för punkten, ett boende för oss med autism. Man har sin egen lägenhet, men det finns personal som man alltid kan få tag på och en lokal man kan gå till. Finns tydligen två såna i staden, en nästan mitt inne i smeten(där var jag på möte och fick reda på om det andra), så nu ska min far sätta sig ner i morgon och ringa de andra stället. Jag hoppas verkligen att det ska gå i lås så att jag får flytta dit, slippa hemvården, slippa boendestöd, från dom ställena kommer det typ 100 olika personer känns det som (nu överdrev jag lite)…..

Hålla kvar dig…..

Alla vet att jag bär på mycket smärta i min själ, men om jag fick skulle jag ta din smärta också, älskade vän. Du har det svårt nu, med precis allt känns det som. Jag önska att jag kunde hjälpa dig på något sätt, ramma in din smärta och hänga upp den på väggen, för att bli påmind om att du har haft det värre. Men nu tror jag att din gräns är väldigt nära för att tappa fotfästet totalt, jag ska försöka att hålla kvar dig på min jord. Även om det innebär att jag måste skruva fast mina egna fötter i ett berg, vill inte förlora dig!

Har redan förlorat så många av olika anledningar, jag vill inte stå kvar här själv!