Miss you

I natt drömde jag om dig, sakna dig mer än någonsin när klockan ringde och du återigen försvann från mig.

Jag kommer ihåg ditt leende, ditt skratt och dina meningar som du alltid sa till mig. Saknar att höra ”Du är hopplös”, men jag får glädja mig åt att du inte behöver lida mer. Tiden flyger fram, kan inte riktigt förstå att det gått ett år sen du försvann från jordens yta. Vi kommer en dag att ses igen, du har fått äran att bli åter förenad med dina kära som lämnat oss. Ta hand om dig, vet att du inte är helt själv där uppe…..

Saknaden är stor! Men du har det bättre nu……du kommer aldrig att glömmas….du finns i mitt hjärta!

Jag har knappt varit på jobbet de senaste månaderna, var där idag, fy fasen va trött jag blev, stod o gäspade vid akvarierna.

Igår var jag till kontoret där arbetskonsulenterna sitter, blev presenterad för den nya. Var så nervös att jag inte fick fram ett ord, sa i alla fall ”hej” till henne. Det är med sorg i mitt hjärta som jag tog farväl av det av A.. Men samtidigt så antar jag att det är bra med förnyelse och få in nya personer i sitt liv som kan se saker från ett annat perspektiv.

Annorlunda men ändå inte

Jag är inte som de flesta andra, visst finns det såna som har liknande problematik som mig, frågan är, var finns ni? Kommer ihåg att jag redan som liten låg under min säng med en filt över mig för att ”dom” inte skulle se mig. I skolan kunde jag bli upprör för att andra elever och även lärarna sa konstiga saker till mig, gav mig blickar som berättade hur mycket dom avskydde mig. Jag växte upp i en värld där jag blev intalad att ingen älskade mig, jag sköt bort alla som försökte att vara nära mig, eftersom att ingen någonsin tyckte om mig. Visst har jag fortfarande såna perioder, då jag känner mig totalt bortkastad……

Frågan är egentligen vad som är autismen, selektiv mutismen och vad som är psykosen?

Har en otrolig ångest över att behöva tala med andra, när jag väl får modet till mig och säger några ord, ångrar jag mig direkt. Varför måste vi människor prata, varför kan inte alla teckenspråk, då skulle jag slippa att använda min röst.

Idag med bostöd bröt jag ihop totalt, satt och stirrade ut i luften, utan att tänka på något, stängde av öron och ögon, satt i min ensamhet. Sen så var personen vid andra sidan köksbordet tvungen att ta tillbaka mig och säga att jag såg ledsen ut, klart som fasen att jag var tvungen att få en spricka i fasaden. Tårarna kom…. Jag försvann bort till min säng, la mig på bolltäcket och hoppades på att personen skulle ge upp och gå tillbaka till kontoret, men så var inte fallet, stackaren är bara inhoppare och visste inte hur skulle ta hand om situationen..den här personen ringde i alla fall kontoret, pratade med mig och åkte sen tillbaka dit. Jag skulle få ett mail, men tyvärr funkar inte kommunens mail just nu, så personen i fråga ringde mig, var bara tur att jag svarade, brukar inte svara när jag inte känner igen nr.

Spökzonen

Vad gör man när allt faller samman? Vad gör man när man inte kan göra annat än att stå still och se allt passera?

Jag vill inte vara en åskådare, som inte gör något. Farhågor om att aldrig komma ut i världen verkar besannas mer och mer. Vad har jag i denna värld att göra? Alla som har stämband borde ju kunnat prata? Jag är inte så annorlunda som alla vill få det till, jag är precis som dig, skillnad är bara att jag inte kan prata öppet.

Jag blir nedstämd av att besegras av världen, sitter ensam i min lägenhet tillsammans med djuren. Är ensam, men ändå inte, min hund kommer och lägger sig bredvid mig när jag ligger halvt utslagen. Han får mig att känna mig hel, men han kan ju inte vara tillsammans med mig 24 timmar om dygnet. Tror inte att personalen inom sjukvården, affärer skulle uppskatta att han kom med in, sen finns det ju alltid hundrädda.

Jag har varit ledig hela veckan för att försöka komma igen, känt att jag gått mot det bättre, men idag kom bakslaget. Kom inte iväg för att handla mat med boendestöd, i början gick det ganska bra när vi planerade och pratade lite lätt om sysselsättningen, sen låste sig världen. Såg inte ens när personen viftade med handen framför mina ögon, jag var åter i spökzonen….. När jag kom tillbaka och insåg att jag suttit en kvart utan att säga eller röra mig, kom paniken och tårarna…….

Då sitter man här igen……

Mycket händer runt om i världen, men jag sitter fast i min tillvaro, kommer verken fram eller bakåt. Ibland undrar jag vad jag gjort för att få fortsätta leva detta liv? Jag menar, det är inte som att jag tillför något till verkligheten, jag lever mer i min fantasivärld. Det är inte enkelt att vara Lia, men jag tror inte att det skulle vara enklare att vara några annan heller.

Snart är det jul igen, jag ser faktiskt fram emot det, inte själva julbordet, men att ha hela familjen samlad och bara ha trevligt. Vet att det finns personer där ute som inte ens pratar med sina föräldrar och tycker att högtiderna är pest. Jag tillhörde dem som tyckte att det var onödigt förut, men jag har ändrat mig, mycket tack vare pudelpojken och valpen. Det finns bättre saker här i världen än att vara irriterad och skapa bråka inom familjen.

Jag har varit ledig i två veckor från jobbet, nästa vecka kommer jag också att vara ledig. Helt enkelt klarar jag inte av att gå dit, orkar inte ta tag i saker. De här två veckorna har jag sovit stora delar av dagarna, har varit så trött och orkeslös.

Nej, nu ska jag ta mig en Rispiridon och lägga mig i sängen igen…

Ha de gött till vi hörs igen!

Finns jag….

Varför känns det så här? Varför känns allt så fel? Känner mig trasig……

Jag försöker att hålla skenet uppe, men idag lyckades jag inte något vidare. Hon från boendestöd frågade om jag hade tagit någon vid behovs medicin, svarade med att skaka på huvudet, hon försökte att få mig att ta en rispirioden, men jag tog den aldrig.

Att ingen förstår att det gör ont i min själ, saknar alla som lämnat mig, inte bara dem som lämnat jorden. Försöker att inte tänka på alla, internet är bara dumt att sitta med, ser alla andra som har skapat gemenskap med andra. Ibland gör jag försök att få vara med, men jag finns tydligen inte, ingen ser, ingen hör, ingen vill veta av mig.

Ofta funderar jag på vad jag ska ha en mobil och internet till, vet inte hur många gånger om dagen jag kollar om någon sökt mig, men det är aldrig någon, om man inte räknar min far som ringer och kollar hur jag mår… Nu har jag i alla fall en kontaktperson som skickar lite meddelanden då och då, veckans höjdpunkt.

Jag har inte kommit till den nivån att jag önskar livet ur mig själv, vill bara att någon ska visa att jag finns, att jag ska få en dag utan tårar, även om jag tar sömnmedicin så kommer tårarna på kvällen när jag tänker på allt jag saknar….

Nu ska jag försöka att samla ihop mig, torka tårarna, poppa piller och vara någorlunda ”normal” när hemvården kommer. Vill inte se ut som det vrak jag egentligen är, orkar inte med mer frågor.

Alla springer och jag står kvar…..

Det är inte första gången detta händer, jag blir stående och ser dig lämna mig. Vill ropa att du ska komma tillbaka, men får inte fram ett ljud, står där med stängd mun, mina ögon fylls av tårar. Vill inte visa mig, står med händerna mot mitt ansiktet, mellan mina fingrar ser jag dig leende gå till bättre vänner, såna som är bättre än mig.

Kan erkänna att det inte varit samma sak som med andra “normala”, du har fått prata för mig, stötta mig och så kom vi till den dagen då du tröttna, du gav upp med mig och lämna mig bakom. Allt vi gått genom, nu sitter jag här med en minnesbild av vad vi hade. Ingenting kommer någonsin att bli det samma, allt är förstört, ett pussel som ingen kan hitta bitarna till.

Om jag kunde gå tillbaka i tiden, skulle jag ändrat på mycket. Jag skulle sett till att jag fått hjälp tidigt med att få fram orden, selektiv mutism är en förbannelse som jag inte önskar någon. Inte nog med att jag inte får fram ett ord eller konstiga meningar, jag har autism. Jag har aldrig förstått mig på andra, sanningen är nog den att det är jag som uppfört mig konstigt mot andra. När jag var yngre visste jag inte när jag korsade gränserna, visste inte vad man fick säg och inte, ofta var/är förvirringen totalt förkrossande och det slutar nästan alltid med att jag är tyst istället.

Hur kommer man ur Selektiv Mutism? Hur gör man för att börja prata igen?

Önskar att det fanns en snabb fix och att jag skulle vakna i morgon med talet i behåll. Jag försöker varje dag att prata med någon annan än min far, men jag lyckas inget vidare. Har en ny kontaktperson via kommunen, det känns bra, men samtidigt har jag tankarna i mitt huvud “måste jag verkligen ha en person med uppdrag att umgås med mig, vad är egentligen felet med mig, varför ska jag vara så underlig”.

Just nu så har Selektiv Mutism övertaget…….

L som i Läkarsamtal

Då har man varit på läkarsamtal, det gick väl ganska bra. Läkaren körde inte över mig, men jag kunde inte få fram ett ord, satt med kepsen neddragen, luvan uppe och blicken i golvet. Hon visste inte riktigt hur hon skulle börja mötet eftersom att jag inte gav några signaler till henne om hur jag ville göra. A från bostöd och SSK var också med på mötet..

SSK ”Nu när du och jag träffats mycket så har vi hittat varandra, jag vet lite mer hur jag ska bemöta dig nu”

Under mötets gång togs det bland annat upp att jag inte kommer iväg till sysselsättningen, kanske behöver stöd från bostöd för att få upp humöret och modet för att sedan komma iväg på morgonen. Samt att jag ska börja få hem risperiodon 2 mg tabletter för att kunna ta vid behov, fortsätta med Atarax och Lergigan som dämpar oro och ångest. Man får inte ha mailkontakt med landstinget, men kom överrens om att jag ska maila bostöd som för det vidare till psykosverksamheten om det skulle vara något.

Mitt minne är INTE så dåligt

Igår morse när jag vaknade, kände jag att jag inte klarade av att gå till sysselsättningen, skulle bara blivit ännu mer trött, nedstämd och irriterad på allt och alla. Så jag stannade hemma, väntade på bostöd, det första hon säger är ”Du har fått en ny läkartid i morgon kl 16, A kommer att följa med dig, allt material som du skrivit lämna jag in förra veckan”. Vi planerar mat, går till affären handlar, i kassan står min granne framför och krånglar, tiden går, jag blir mer och mer nervös. Säger hej då till bostöd, hon påminner ännu en gång om läkarsamtalet. Jag skyndar mig upp, lägger varorna där dom ska vara, drar på mig ytterkläder och skorna, skyndar mig till bilen, kör i väg till psykosverksamheten.

Jag var sen som vanligt, men tänkte idag måste dom blivit klara med hissen, så jag känner ingen större stress, kommer in i trapphuset, ser att hissen är fortfarande i bitar. Skyndar mig upp för trappan, fem våningar upp stannar jag och tar några djupa andetag innan jag kliver in. Hon i receptionen känner igen mig, säger hej och berättar om läkarsamtalet…jag går in och sätter mig för att vänta på SSK..

Vad är det första jag får höra av henne?? Jo, att jag har läkarsamtal i morgon kl 16, hon frågar också om det följer med någon. Vi går tillsammans till läkemedelsrummet, hon ger mig Atarax i en påse, en lapp om att jag har läkarsamtal och att jag ska hämta apodos rullen på apoteket. Går in i behandlingsrummet, får min injektion, avslutar med att säga att jag har vadå…..jo läkarsamtal!

Precis när jag är på väg ut till receptionen igen, ropar någon mitt namn, jag tar några steg in igen och ser en kvinna med grått hår som jag inte har sett tidigare. Jag står lite frågeande…. ”L, kom du själv idag? Vem har du träffat? Har du träffat SSK? Du vet att du har läkarsamtal i morgon?”

Alltså hur dåligt minne tror folk att jag har!! När jag kommer hem har ett visst antal person sagt det till mig, jag står med en lapp i handen, startar surfplattan, ser att jag fått ett mail av bostöd, vad står det?! JO, glöm inte bort läkarsamtalet i morgon!

Mottagningen…sjuk läkare

Har ingen lust att göra nånting, får knappt i mig mat, drick bara en massa juice och oboy för att hålla energin någorlunda uppe, försöker att göra det man ska, som att äta. Men det är inte så lätt, när man får en hel hög med ångest som svävar ovanför huvudet. Det skulle vart ett akut insatt läkarsamtal igår, men så ringer hon från receptionen och säger att läkaren är sjuk, sen försäkrar hon mig om att jag alltid kan kontakta mottagningen om det är något. Ska dit på måndag för att få min injektion och tabletter, då får jag se vad ssk säger. När jag var där sist så fick jag nästan ett sammanbrott, men psyket bestämde att stänga ner alla hjärnfunktion och blev stående. Ville egentligen säga åt henne att jag bara ville komma ifrån alla, bara ha mina djur att tänka på, vara sjukskriven någon vecka från jobbet för att ladda upp batterierna.

Det är tur att det inte är så många som jobbar på mottagningen, så  de flesta känner igen mig och tilltalar mig med mitt namn. Än så länge har jag inte kunnat svara, förutom med ett litet leende och en nickning. När jag gick i grundskolan önskade jag bara att alla skulle lämna ifred, nu på äldre dagar så tycker jag nästan om att personer bryr sig och försöker att lära känna mig även om jag är en knepig människa.