Min nya kontaktis

Min nya kontaktperson är en härlig människa som verkar vara mycket pigg och glad, något som kanske kan smitta av sig på mig…? Hon verkar väldigt mån om att vi tillsammans ska bestämma vad vi ska göra tillsammans. Jag tror att detta kommer att fungera bättre än med den förra. Jag och M pratade om att kanske gå på bio tillsammans, bowla, gå ner på stan och såna saker. Jag förvånade mig själv med att svara på hennes frågor med meningar än att bara säga ja eller nej. Pratade lite om min pudelpojke och alla påhitt han har för sig och gjort.

Mysteriet är nog snart löst….Uppdaterat

Mysteriet med apo-dos rullen som försvann verkar vara löst, enligt Örebro skulle rullen kommit till apoteket i fredags, men det kan ha blivit strul i leveransen eftersom att det var en fredag. Sen sa hon som min far ringde till att det kan också blivit så att den kommit direkt upp till psykosverksamheten, men det lär jag upptäcka idag.

Igår tog jag och hunden min bil till mormor och morfar, jag sa att det skulle bli liv med både min hund och min mors valp på 16 veckor, påpekade också att morfar inte skulle klara av det och vem hade rätt?? Det slutade med att morfar gick och la sig i sitt rum, medan valpen röjde runt med tomma kartonger, hon försökte få igång min hund…….. En sak som var skönt var att ta sin egen bil så att jag kunde komma därifrån när jag ville. Visserligen kom jag en halvtimme tidigare än resten, men det var rätt skönt att inte ha allt liv och mormor kunde fråga mig lite om min syster som håller på att flytta från sin man.

Var för en stund sen på apoteket för att se om rullen kommit, passa även på att hämta Atarax, men där fanns ingen rulle till mig. Fick tag på min far som ringde psykosverksamheten, han pratade med någon som bröt på nåt annat språk, men han uppfattade de som att min rulle hade hamnat där. Det lär jag upptäcka när jag åker dit för att få min injektion….

Jag och SM

Vissa dagar när jag vaknar, känner jag bara att jag vill lägga mig i sängen igen och dra täcket över huvudet för att hoppas på en dag då jag vaknar och känner att idag ska jag prata med alla som vill prata med mig. Men det är bara att inse att den dagen troligtvis aldrig kommer att komma, jag kommer att vara ofrivilligt tyst i all evighet känns det som. Jag kan inte förstå att andra har det så lätt att säger mer än bara ett hej, jag får kämpa fram ett ynkligt hej som knappt hörs! Jag skäms lite över att jag inte har de tal och meningsuppbyggnad som alla andra, visst med vissa delar av familjen fungerar det normalt och jag kan säga långa avancerade meningar, men måste jag prata med någon jag inte känner så väl blir det helt fel, börjar bakvänt, orden hamnar huller om buller och jag tystnar lika fort som jag fått ur mig meningen.

För någon som inte har selektiv mutism är det svårt att förklara, tänk dig ständigt ångest, varje gång mobilen ringer och du ser att det inte är den far, varje gång du måste lämna ditt hem för att handla eller gå ut med hunden, utanför ytterdörren kan vad som helst hända, grannar som säger hej och vill fråga något eller bara ha ett trevligt litet samtal. När du själv vet att det kommer att gå åt skogen, du koncentrerar dig på att förska förstå vad som kommer ur munnen på den som pratar, när du kopplar ihop vad som sagts har du missat halva samtalet och står där som ett frågetecken.

Jag får inte bara ångest av ovissheten, jag blir svettig, känner hur rodnaden kommer i ansiktet, blir illamående, får ångest huvudvärk, hjärtat slår så att det bankar i bröstkorgen och dina tankar är bara hur du ska komma därifrån snabbast.

På min sysselsättning är det ständigt nya prövningar, kunder som vill fråga och ha hjälp, det enda jag kan säga som jag har i huvudet är ”hej, jag ska hämta nån som kan”, men det är inte alltid som sagt att meningen kommer ut rätt. När jag själv hör hur fel det blir så tittar jag ner i golvet och säger ”jag är bara praktikant”, sen vänder jag mig om för att leta upp min handledare som också äger butiken.

Det är inte så att jag trivs med att bara kunna prata ordentligt med min far, men jag har accepterat läget att just nu är det så här och jag behöver hjälp för att komma ur det här. Jag är i en ond cirkel som jag inte kan bryta mig ur själv…..

Apo-dos rullen som försvann

Jag förstår inte varför det jämt och ständigt ska krångla för mig, den här gången med leverans av min medicinrulle, brukar hämta den helgen innan det tar slut (har till måndagen). Fanns det någon rulle med mitt namn på apoteket? NEJ! Så nu måste jag få min far att ringa dosapoteket i Örebro, hoppas att det bara har dröjt med leveransen till Apoteket och att rullen finns där i morgon eller om dom skickat den till psykosverksamheten, hur som helst ska far ringa och höra efter var medicinen tagit vägen. Hade världens nojja igår för att rullen inte fanns där den ska vara, tänkte att jag inte skulle få någon medicin, men far försäkrade mig om att det ska lösa sig. Hittar inte medicinen rätt för psykosverksamheten fylla min dosett istället helt enkelt.

Men jag blir alltid lika orolig när saker och ting inte flyter på som det brukar göra, det känns tungt, som att jag har ett stor tyngd runt halsen som håller på att kväva mig.

Nu idag ska jag försöka att inte tänka mer på detta, ska kanske iväg till mormor och morfar i en annan stad för att fira min ena bror som fyller år. Själv tycker jag att det är jobbigt och ansträngande att vara tillsammans med familj och släkt, dom pratar helt enkelt för mycket och jag hänger inte alls med, utan sitter bara på en stol och väntar på att vi ska åka hem.

Kriget mellan grannarna

Glömde skriva att jag startat ett krig, jag och pensionärerna på ena sida och på den andra barnfamiljen som bor vägg i vägg med mig. Jag förstår inte vad det svåra är med att dra ner musiken lite så att det inte låter som att det är en själv som spelar. DUNK DUNK och så nån som sjunger… Jag ringde i alla fall på dörren, ingen öppna, när jag tog ut hunden så sa jag åt ena grabben att dra ner lite, fick till svar att det ska jag ge fan i, då fick jag nog. Satte en lapp på dörren till mamman i familjen ”kom över till mig ikväll”, fick till svar en lapp i min brevlåda ”Ge FAN i att skriva lappar!”, sen bröt helvetet ut! Hon skrek på mig i trappan, grannarna heja på mig och sa att familjen visst störde….

Det har blivit mycket bråk tack vare min lapp!! Men nu har dom inte spelat så att man hört de på flera dagar…

kontaktpersoner……?

Nu har jag träffat min nya kontaktperson en gång på kontoret, hon verkar bra, verkligen en munter person som verkar vilja umgås med mig. Hon ska komma hem till mig på tisdag, kommer att skriva mer efter träffen om hur det gått.

Jag har stora förväntningar med min nya kontaktperson, hoppas hon kommer med bra förslag om vad vi ska hitta på, så det inte bara blir så att vi går ut med hunden en halv timme och sen så går hon. Intalar mig själv att jag ska ha mod att prata med henne redan första gången hon kommer hit. Om man intalar sig en sak tillräckligt mycket, så ska det nog gå.

Min kontaktperson från boendestöd kommer snart att gå på mammaledighet, jag måste erkänna att jag deppade lite för att jag skulle tvingas få en ny, men idag visades de sig att jag kommer att få en som jag träffat många gånger och som det går rätt bra att prata med. Så nu är jag inte alls deppig över de!

Det går bättre och bättre med min kosthållning, frukost ibland, ett lagat mål om dagen, sen fil eller macka på kvällen. Tycker att jag är välidigt duktig just nu…..

I helgen måste jag komma ihåg att hämta ut mina dosrullar på apoteket och den här gången vet jag att jag ska säga ”psykosverksamheten”, så ska jag nog kunna komma därifrån fort……

Min kontaktperson

Nu var det ett tag sen jag uppdaterade, men jag har varit lite nere, fungerade inte alls med den kontaktperson jag blev tilldelad. Kändes mer som att hon kom för att hon behövde pengarna, vi kom inte alls från samma värld. Jag köper nya saker, hon köper skor på blocket…så nu i morgon ska jag på möte med hon som har hand om kontaktpersonerna. Vet inte hur lång tid det kommer att ta för mig att få en ny, men det känns bra att ha avslutat kontakten, det kändes inte roligt att hon skulle komma, utan mer fasen kommer hon igen, har det redan gått en vecka……

Detta är vad jag hoppas på för person:

* En i samma ålder

* En som tycker om djur (får gärna ha en snäll hund)

* Tycker om att titta på film och ha filmkvällar (med läsk o chips)

* Som vill spela tve spel med mig

Läkarsamtal + Medz

Då sitter man här igen, hos pappa i hans radhus, han är inte hemma, väntar på att min mor ska komma och hämta sin valp, så att jag och vovven kan åka hem. Idag fick jag sån lust att bara gå till grannen och sparka in dörren för att dom spelar så jävla hög musik hela tiden, men jag är till och med för feg för att säga åt dem normalt.

Vad har hänt sen sist?? Jo, jag har varit på läkarsamtal, gick bra. Mitt erkännande till bostöd kom upp, med att jag inte tar alla mina mediciner, utan lurar hemvården, så vad kommer att hända? På måndag ska jag gå och få min injektion, den kommer att höjas från 37.5 till 50. Då kommer alltså mina risperidon tabletter att sättas ut, jag ska klara mig på injektionen. Mina Atarax kommer jag att få som vanligt från mottagningen, två om dagen om det behövs. Sen kommer jag att få ytligare en medicin i dospåse, nämligen imovane.

För den som är intresserad så ser  min medicin lista ut så här för tillfället:

* risperdal consta 50

* Atarax 25 mg (högst två om dagen)

* Lergigan 25 mg

* Sertralin 50 mg

* Imovane 7,5 mg

* Duroferon (järntablett)

Nu har jag i alla fall fått en läkare som lyssnar på mig, det gjorde den förra på Syd också, vi ska inte ta upp vem jag menar! Blir bara arg och förtvivlad när jag tänker på vad jag var med om……

Hello cold world

Det är lagom roligt det här, ingen verkar bry sig att Lia inte är på topp just nu, allt jag vill göra är att ligga i soffan tillsammans med vovven, får jag det? Nej, det finns en massa krav på mig, från familj och andra runt omkring, jag vill inte göra vissa saker, men blir tvingad till att göra saker jag helst vill slippa.

Vet att jag aldrig kommer att vara helt sansad, vet att jag aldrig kommer att vara ”normal”, vet att jag aldrig kommer att få känna mig helt bra, vet så mycket, men så få bryr sig. Min kontakt på boendestöd kommer att bli mamma ledig, undra vem jag kommer att få då? Jag trivs bra med henne, hon kan läsa mig som en bok, hon vet när jag inte tagit medicinerna som jag ska, hon vet väldigt mycket, en väldigt klok människa.

Jag känner mig ensam igen, har typ inga vänner, dom jag har hör nästan aldrig av sig, sitter i min ensamhet och väntar på att dagarna ska gå så att jag får träffa boendestöd och sjuksköterskan på psykosverksamheten. Det är inte samma sak att vara på jobbet, där är jag också väldigt mycket själv tillsammans med djuren, medan ägarna håller på med kunderna och beställer hem nya varor. Samtidigt som jag inte tycker om att prata om mig själv och mitt mående så är det lite skönt med boendestöd och psykosverksamheten, det är lite av vad jag behöver, någon som frågar hur det är och inte förväntar sig ett bra som svar.

I feel happy, I feel sad, I feel like running through the walls

vem sa?

Att man kan ha så mycket ångest, jag lider just nu, försöker att se det hela från den ljusa sidan, men finns det någon över huvudtaget?

Vem har sagt att livet är en dans på rosor? Vem sa att det kommer att bli bättre? Vem sa att det alltid finns två sidor? Vem sa att det finns en framtid för alla? Vem sa att alla har en mening med att finnas på denna jord?

Men vem kan egentligen komma och säga att allt kommer att gå åt helvete? Ingen vet ju säkert vad som kommer att hända i framtiden. Jag försöker att se det som att det kan bli bättre i framtiden, men det vet jag inte säkert, jag försöker att hålla huvudet högt och gå bort från alla fördomar som försöker bita tag i mig. Visst gör det ont i själen, men man kan alltid försöka att skaka av sig och gå vidare. Det är i alla fall det jag försöker att göra, inte alltid jag lyckas….gråter i min ensamhet, torkar tårarna och drar ner kepsen om hemvården ringer på dörren när jag har mina dipar. Vet inte om dom ser att jag var ledsen, men ibland så frågor dom hur jag mår och då hostar jag fram ett ”jodå”, ”sådär” eller ”bra”, vill egentligen inte ha dem över min axel, räcker med att bostöd är på mig hela tiden och dom märker när jag inte är på rätt bana…. Ibland känns det som att jag borde vara inlåst nånstans, framför allt när tankarna går åt det hållet att skada mig, men jag har inte gjort något mot mig på snart ett och ett halvt år, vill inte bryta cirkeln.  Försöka vara stark var det!