Ännu en gång verkar du klara dig, känns bra. Blev en dag på Strömsholm, men du repa dig fint.

Vad har hänt den sista tiden?

Jag har haft uppföljning med LSS och SoL handläggarna, om alla insatser jag har just nu. Det var en del när vi gick genom allt, vi kom i alla fall fram till att vi ska fortsätta likadant med bostöds insatser, planera mat schema, inköp och gå till affären. Sen har jag lite svårt med mig själv just nu, känns tungt och vet inte varför egentligen, ångesten ligger på, jag knarkar ångestdämpande och försöker få dagarna att gå. Igår kom jag inte iväg till jobbet, fastnade i dörren kom inte ut, så jag var sms till min handläggare att jag har ångest och mådde dåligt. Sen maila jag min arbetskonsult om detta, för jag vet inte riktigt hur jag ska göra om det inte känns bättre. Hon menar att det är viktigt att jag tar tid för att återhämta mig och inte stressar upp mig så att det blir värre.

På Måndag ska till psykosmottagningen, hämta piller och få injektion…på onsdag nästa vecka är det läkarsamtal tillsammans med sjuksköterskan, min kontaktperson från bostöd kommer också att vara med, som tur är. Kommer ha med min platta och skriva på, om det nu behövs. Måste komma ihåg att gå tidigare från jobbet den dagen, så jag hinner ta ut hunden och äta…..

Älskade Favo Flavo

Saknar dig……jätte mycket……du lämna ett tomrum i min själ…..

Idag har jag kämpat mot tårarna, kan inte sluta att tänka på dig, hoppas du har det bra där du är nu och väntar på att jag ska knalla efter dig. Vi kommer alla att mötas vid regnbågsbron och sen korsa den tillsammans, hand i hand, tass i hand…. vi kommer att vara tillsammans ännu en gång, vänta på mig där??

När jag blundar ser jag dina ögon, dom glimrar i skenet från stjärnorna, du är lycklig, alla är lyckliga på den platsen där du numera befinner dig <3

Jag vill att du stannar upp och kollar efter mig, en dag kommer du att se mig och jag kommer känna lyckan i hela kropp och själ, vi KOMMER att vara TILLSAMMANS igen!

VÄNTA PÅ MIG!

Favo Flavon Suss, din tid på jorden börjar dramatiskt att räknas ner, vill inte släppa taget om dig, du betyder för mycket för mig….du är min klippa…..varje gång du dalar känner jag smärtan från alla dom som redan lämnat mig. Det hjälper inte att idag fått reda på att dom avlivat Bange och så är du älskade Suss sämre igen….vill bara sjunka genom jorden….orkar inte de här..men vad som än händer älskad Suss, vänta på mig vid regnbågsbron! <3

frågande värld

Varför är du så tyst? Vad tänker du på? Kan du inte säga vad du vill? Men snälla sig hur jag kan hjälpa dig?!

Hur svårt är det för andra att förstå att det är just prata jag har svårt för mig, jag har inte heller världens bästa kroppsspråk. Det är som att jag tappar all kontroll över min röst, kan inte få fram ett ljud, jag försöker, men skäms när jag inte ens får fram ett ljud som kan tolkas som ett litet hej. Många tror att jag väljer att inte prata, men om ni kunde uppleva mitt liv bara för en dag så skulle alla ni upptäcka att det inte går att få fram ett ljud.

Jag förstår inte varför de flesta andra kan kommunicera så enkelt med varandra, medan jag står bredvid och inte ens kan titta på personerna som pratar med mig, så tillslut brukar det alltid bli så att jag hamnar helt utanför….jag står och lyssnar men efter ett tag när jag inser att jag inte kommer att få ur mig något så flyger jag i väg till min egen värld, där jag kan prata, där jag har vänner, där jag känner mig behövd, där jag inte måste ta mediciner, där jag kan klassas som normal…..

Varför ska livet vara så svårt?! Allt jag vill är att kunna ha ett samtal med någon utanför familjen, ett helt normalt samtal, så att jag inte känner mig löjlig efter att samtalet är avslutat.

Flera nätter i rad har jag drömt att jag varit inlåst på psyket igen, när jag vaknar och inser att jag ligger hemma i min egen sängen, blir jag nästan lite besviken, men jag kan ju inte ligga på psyk i hela mitt liv….

Fortfarande ingen post, undra om dom glömt bort mig, skulle ju få en tid till min läkare på psykosmottagningen, men med min tur lär jag få den efter att mitt frikort gått ut. Ibland känns det som att landstinget väntar just på att korten ska gå ut så att dom kan få in mer pengar. Ska försöka få med mig någon från boendestöd då, eftersom att min far inte kan lämna min mors valp hemma själv. Men sen kanske är det bra att någon annan än min far följer med dit, som min mor säger, du måste släppa taget om honom någon gång….

Sitter och är hundvakt nu åt valpen, har min vovve här också, dom ligger i rummet och sover, jag tycker att det är kallt, men jag vill inte stänga ytterdörren, för då kan inte valpen gå ut o pinka när hon vill….

Den 14 september ska jag ha uppföljning med min handlägare på SOL tillsammans med boendestöd hemma hos mig, det kommer gå strålande, jo tjena, det är i alla fall det jag försöker att intala mig själv. Kan inte hjälpa att jag blir supernervös inför möten, tycker att det är svårt när det är mig mötena handlar om. Ibland önskar jag att jag bara kunde vara ”normal” och slippa gå till psykosmottagningen för att få mediciner och att jag kan gå till affären själv och komma därifrån med det jag skulle handla…slippa paniken när jag ser att det är mycket människor i butiken. Ibland är det till och med så jobbigt att jag skulle vilja gråta, var nära i måndags…suck…när ska någonsin bli normal…..?? Oo

De Gick BRA

Igår gick jag själv till psykosverksamheten för att hämta och få injektionen, jag var super nervös, visste inte riktigt vad som skulle hända, skulle jag få panik. Men min sjuksköterska som bor i samma område som min mor, pratade glatt om hundar, mina andra djur, det blev lättare så. Sen fick jag beröm för att jag klarar av att stå upp och få min injektion, utan att ens rycka till, jag bara står där och väntar på att de ska vara över. Efteråt var jag lite öm i baken, men det är fortfarande bättre än att ta den i armen, få de gånger jag fått den i armen har det känts som att armen tillhört någon annan. (Vilket gjort de svårt att köra hem själv)

Egentligen har jag svårt att människor ska ta i mig, men jag har inget problem med henne, hon känns helt okej. När jag gick i skolan fick jag panik bara nån som när mig, utan att röra mig. Så det har blivit bättre med tiden som gått.

Natten till Måndag var hemsk, vaknade med panik, mådde illa och i huvud skrek spökena. Kunde inte göra annat än att hämta hunden och blöta ner hans päls med mina tårar. Vissa nätter blir det så här, vet egentligen inte varför, allt känns för svårt och jobbigt.

I morse låg jag och funderade på hur länge jag ska ta de här injektionerna? Jag har ju tagit dom över ett år, det positiva är att jag hållit mig borta från att bli inlagd på psyket igen…

Jag är jag, 25 år och ofrivilligt tyst

De flesta tar det för givet att kunna säga hej till grannen, för mig skapar det svår ångest att veta att någon där utanför min lägenhet mest troligt kommer att säga något till mig. Ett simpelt ”Hej” får mig att vilja gråta, vet inte om det är många som tänker på det, men oftast får jag bara fram ett läte som låter ”Hee”, frågar någon om jag mår bra, upprepar jag bara ”bra”…

Att vara 25 år och veta att man gått miste om mycket genom livet, bara för att jag är ofrivilligt tyst. När jag var yngre och gick i grundskolan var det aldrig någon som frågade om jag ville hänga med på stan, de få gångerna jag fick vara med, slutade det med att jag blev lämnad. En gång blev jag lämnad inne på Donken, jag kunde inte beställa mat, bara stod där och tittade på när mina ”vänner” sa vad de ville ha, sen gick de och satte sig med sin mat vid ett bord där inte jag fick plats, jag stod länge tyst framme vid kassorna och till slut stormade jag ut för att ta bussen hem.

Vet egentligen inte hur mycket mina grannar vet om mig, säger inte mer än hej och bra till dem, men de vet säkert att det är något annorlunda med mig. Om inte annat så ser dom mig med boendestöd tre gånger i veckan och ser hemvården som kommer tre gånger om dagen. Det är inte som att jag kommer att berätta vad där som är fel med mig, jag vill ju kunna prata….Men nu går det åt fel håll igen, känner att jag bara har svårt att prata med familjen om man bortser från min far, honom har jag alltid kunnat prata med. På jobbet vågar jag knappt svara på tilltal, ännu mindre hosta så att någon hör mig…varje kväll innan jag somnar funderar jag på om morgondagen kommer att vara bättre, att någon förutom min far kommer att få höra min stämma.

Nu är jag super nervös inför morgondagen, jag kommer att få gå själv till mottagningen för att hämta medicin och få min injektion. När jag gick själv sist fick jag sån panik efter injektionen, att jag inte uppfattade vad som hände, utan stormade ut och satte mig i trappan några våningar längre ner. Det var en sån kraftig panikattack, att det susade i öronen, det flimrade framför ögonen, illamående och rädsla för att avlida. Jag vill inte vara sån här, det ska inte vara en utmaning att bara ta sig utanför dörren….

Idag fick jag ingen post heller, känns skit i att gå runt och vänta på att kallelser ska dimpa ner i brevlådan. På måndag får jag väl höra med psykosverksamheten när jag går dit och hämtar medicin samt får min injektion, vore kul att diskutera med läkare, sjuksköterska och boendestöd hur vi ska göra med mina mediciner. Vad boendestöd tycker om mig, hur jag fungerar nu för tiden. Själv tycker jag att jag gjort stora framsteg……men det kanske bara är vad jag tycker…..

vovven

Vem är jag, varför är jag här?

Det är bara mina djur just nu som får mig att le, jag känner mig lycklig med dem, vovven får mig att skratta när han går på två ben utomhus, han tröstar mig när jag är nere, kryper ner under täcket när han känner att jag behöver lugnas ner. Han tittar på mig med stora ögon, den där blicken som säger ”snälla matte, gör inget dumt”, det är han som får mig att hålla fötterna på marken och huvudet uppåt, utan honom skulle jag vara inlåst någonstans och bara ligger i en säng med mitt olyckliga liv….. Han får mig att känna mig behövd och älskad… <3

De senaste veckorna har jag inte alls haft någon lust att ta mig till jobbet på morgonen, men tagit mig i kragen för att gå dit. Hade uppföljning igår, det gick jätte bra, C hade inget att anmärka eller ta upp, men jag har en tid till arbetskonsulenten om en vecka på henne kontor för att gå genom del målen som C satt upp för mig.

Väntar fortfarande på att få brev från psyk för att diskutera medicin tillsammans med sjuksköterska och läkare, hade tänkt att få med mig boendestöd också, eftersom att min far kommer att vara hundvakt åt min mors valp, så kan inte han följa med. Sen väntar jag på tid till habiliteringen…..men det känns som att jag kommer att vänta ihjäl mig….

ja du

Undra vart världen är på väg? Måste jag följa med? Kan jag inte få stanna här i evigheten?

Känner mig ensam, försöker att vara social, känns inte som att jag lyckas något vidare. Försöker att laga kontakten med min ena bror, samtidigt som jag tycker om honom, vill jag ha honom på avstånd för jag vill inte bli sårad ännu en gång. Det är svårt att leva…

Inte för att jag ska klaga på en kontaktis, men hon kunde höra av sig lite mer, känner att jag är får på om jag hela tiden ska skicka pip till henne. Fast jag har ju inte haft henne så länge, så det kommer väl med tiden att jag ska känna mig mer bekväm med henne.

suck

Kul att man får gå in bakvägen för att kunna blogga idag? Vad är problemet liksom? Läste nånstans att de skulle uppdatera….

Vad har hänt? JO, inte mycket, tar mina mediciner, jobbar på med djuren på jobbet. Var ju hos en dietist innan sommaren, nu har boendestöd dragit igång matplanering och inköp. Än så länge har det gått bra, dom vill att jag ska äta frukost, vilket jag inte gjort sen jag gick i skolan…suck