Hello cold world

Det är lagom roligt det här, ingen verkar bry sig att Lia inte är på topp just nu, allt jag vill göra är att ligga i soffan tillsammans med vovven, får jag det? Nej, det finns en massa krav på mig, från familj och andra runt omkring, jag vill inte göra vissa saker, men blir tvingad till att göra saker jag helst vill slippa.

Vet att jag aldrig kommer att vara helt sansad, vet att jag aldrig kommer att vara ”normal”, vet att jag aldrig kommer att få känna mig helt bra, vet så mycket, men så få bryr sig. Min kontakt på boendestöd kommer att bli mamma ledig, undra vem jag kommer att få då? Jag trivs bra med henne, hon kan läsa mig som en bok, hon vet när jag inte tagit medicinerna som jag ska, hon vet väldigt mycket, en väldigt klok människa.

Jag känner mig ensam igen, har typ inga vänner, dom jag har hör nästan aldrig av sig, sitter i min ensamhet och väntar på att dagarna ska gå så att jag får träffa boendestöd och sjuksköterskan på psykosverksamheten. Det är inte samma sak att vara på jobbet, där är jag också väldigt mycket själv tillsammans med djuren, medan ägarna håller på med kunderna och beställer hem nya varor. Samtidigt som jag inte tycker om att prata om mig själv och mitt mående så är det lite skönt med boendestöd och psykosverksamheten, det är lite av vad jag behöver, någon som frågar hur det är och inte förväntar sig ett bra som svar.

 

I feel happy, I feel sad, I feel like running through the walls

test Filed under Okategoriserat | Comment (0)