Annorlunda men ändå inte

Jag är inte som de flesta andra, visst finns det såna som har liknande problematik som mig, frågan är, var finns ni? Kommer ihåg att jag redan som liten låg under min säng med en filt över mig för att ”dom” inte skulle se mig. I skolan kunde jag bli upprör för att andra elever och även lärarna sa konstiga saker till mig, gav mig blickar som berättade hur mycket dom avskydde mig. Jag växte upp i en värld där jag blev intalad att ingen älskade mig, jag sköt bort alla som försökte att vara nära mig, eftersom att ingen någonsin tyckte om mig. Visst har jag fortfarande såna perioder, då jag känner mig totalt bortkastad……

Frågan är egentligen vad som är autismen, selektiv mutismen och vad som är psykosen?

Har en otrolig ångest över att behöva tala med andra, när jag väl får modet till mig och säger några ord, ångrar jag mig direkt. Varför måste vi människor prata, varför kan inte alla teckenspråk, då skulle jag slippa att använda min röst.

Idag med bostöd bröt jag ihop totalt, satt och stirrade ut i luften, utan att tänka på något, stängde av öron och ögon, satt i min ensamhet. Sen så var personen vid andra sidan köksbordet tvungen att ta tillbaka mig och säga att jag såg ledsen ut, klart som fasen att jag var tvungen att få en spricka i fasaden. Tårarna kom…. Jag försvann bort till min säng, la mig på bolltäcket och hoppades på att personen skulle ge upp och gå tillbaka till kontoret, men så var inte fallet, stackaren är bara inhoppare och visste inte hur skulle ta hand om situationen..den här personen ringde i alla fall kontoret, pratade med mig och åkte sen tillbaka dit. Jag skulle få ett mail, men tyvärr funkar inte kommunens mail just nu, så personen i fråga ringde mig, var bara tur att jag svarade, brukar inte svara när jag inte känner igen nr.

test Filed under Okategoriserat, Selektiv Mutism | Comment (0)