förlåt…

Förlåt för att jag aldrig blev den du önskade.
Förlåt mig så mycket att jag inte kan visa ömhet och kärlek.
Förlåt mig för allt jag sagt.
Förlåt mig för den känsla jag gav dig.
Förlåt mig för att jag inte gav dig kärlek,
Förlåt mig för att jag aldrig kommer att vara där för dig.
Förlåt mig för att jag blivit den du hatar.
Förlåt mig för att jag hatar dig.

Lösenordsskyddad: världen är grym…..

Lösenordsskyddad: äh, släng dig i väggen…

kraxande o lite stum

Min röst är halvt borta, kraxar som en kråka, så bra att det finns halstabletter. Vad här hänt i mitt liv sen sist?

Har varit borta från jobbet i en vecka för att magen varit ur funktion, varit flera gånger på vårdcentralen, men nu verkar det som att jag fått en medicin som jag tål, så nu ska det nog bli ordning på torpet. Min far har smittat mig, igår var jag febrig på kvällen, tog med en alvedon och tog mig en tidig natt, vaknade på morgonen och rösten var borta.

Somnade på förmiddagen, vaknade, kände mig bättre i halsen, skulle ringa min far, då fungerade inte mobilen, så det var bara att leta fram en annan. Hitta min gamla rosa Ericsson, men min far hade min förra LG, så nu hoppas jag på att den ska fungera.

Jag har fått en tid till dietisterna på sjukhuset, har fått i uppgift att skriva matdagbok, kan inte säga att jag äter så bra, eller rättare sagt äter tillräckligt.

Lösenordsskyddad: medz

saknaden

Suss verkar klara sig ännu en gång….som tur är!

Jag mår inte så bra idag, har ont i magen, varit till vårdcentralen eftersom det inte gått över på snart en vecka, dommen blev magkatarr igen, nu har jag kapslar jag ska svälja i en vecka och hoppas på att de blir bättre. Min medicin lista har blivit lång nu igen, men vad gör man inte för att man ska kunna stå på benen.

AntiDepp, AntiPsykos, AntiÅngest, Järn och kalium tillskott, två sorters sömnmedicin som jag försöker att slippa att ta.

Jag vill bara gå och lägga mig, hoppas på att morgondagen blir bättre…..Men jag skulle kunna  vara utan drömmarna, drömmer hela tiden om min farmor, jag kan fortfarande höra henne i drömmarna om att hon säger ”Du är hopplös” och så skratta hon…jag saknar henne, det gör ont i hjärtat, varje gång jag vaknar efter en dröm med henne, ligger jag under mitt bolltäcke och gråter en skvätt. Jag är som en gammal reptil, visar inte hur jag egentligen mår tills det känns helt åt helvete! Jag borde lära mig att berätta hur jag känner…..har i alla fall en psykolog att diskutera lite med….

Kommer aldrig att glömma dig min älskade farmor, Hilma!

S som i Suss

När är det tillåtet att ge upp? När tar man beslutet att släppa taget? När är det dags att ta farväl, när är det meningen att du inte finns mer? Ska man göra allt man kan eller ta det svåra beslutet?

När din tid är ute, hoppas jag på att du inte lidit, att du somnar lugnt, sluter dina ögon, tar dina sista andetag och jag hunnit tagit farväl till dig.

Du slutar aldrig att förvåna mig, från att vara nästan avliden, har du alltid kommit tillbaka med en sån kraft som fått både mig, min far och djurkliniken att undra vilket var du får din kraft ifrån. Den dagen det verkligen är dags att ta farväl, kommer jag att sörja dig oerhört mycket, har tankar om en stor tavla på dig eller tatuera in ditt namn…….

Lösenordsskyddad: ”vänner”

Konsten Att Tala

Vad är egentligen konsten att tala? Om det finns någon där ute som vet, berätta gärna för oss med Selektiv Mutism, jag önskar inget annat än att vakna en morgon och inte känns ångest över vad dagen ska utsätta mig för. Som min psykolog på habiliteringen pratade på om, att många känner ångest över att stå framför en grupp människor, men att jag har mer ångest än den normala. Nästa vecka kommer jag att få öva på att prata med psykologen, får se hur det går, för jag får inte ens fram ett hej, men när jag går så kommer det ut ett litet hej då ur mig, vet inte om hon hör det. Psykologen var i alla fall rolig på förra mötet, ”jag önskar att jag kunde ta bort din ångest, öppna fönstret, kasta ut ångesten och sen stänga fort så att den inte kom åt dig igen”. Det fick mig att ha ett litet leende på läpparna.

Jag ska försöka att ha ett öppet sinne till denna ”talträning”, men jag har inga stora förhoppningar på det, i skolan hade jag också sån träning och det blev inte bättre, förutom att jag kunde säga hej till personalen på skolan. Det spelar ingen roll om jag upprepar en mening i huvudet eller högt, säger personen jag försöker att prata med någonting som jag inte är bredd på så tystnar jag helt och sluter mig. Visst känns det pinsamt att inte svara på tilltal, men det känns hemskt att säga fel saker också. Jag försöker att innan att tänka ut vad olika personer kan tänkas att säga till mig……vilket inte är lätt gjort. ….finns så mycket olika saker som kan komma ur en person.

Och dessutom känns det som att jag kommer från en främmande planet ibland, framför allt när jag får höra saker jag inte väntat mig, då är det som jag inte känner igen språket, även om det är på svenska! Allt blir en enda röra och jag förstår inte vad personen vill mig, utan blir stående som ett stor FRÅGETECKEN!

Jag blev djupt sårad för någon timme sen, jag klarar av att få fram ett tyst hej till grannarna, dom nya grannarna frågade om vart tvättstugan låg, jag kunde inte svara utan bara stirrade ner i marken. ”Kan du inte prata eller är du bara DUM!?” Det är i såna lägen jag bara vill packa ihop mina saker, ta djuren och bara dra långt bort från alla människor!

”Försök vara glad, ge mig ett leende!”

I mina tankar går bara ut på hur jag ska komma ifrån just dig, varför ska jag le, om jag inte känner mig glad, varför ska jag skratta, när jag inte förstår det roliga? Varför ska jag prata med dig, när du förväntar dig en tyst person som inte ens kan ha ögonkontakt med någon.

Lösenordsskyddad: Sanningen