Konsten Att Tala

Vad är egentligen konsten att tala? Om det finns någon där ute som vet, berätta gärna för oss med Selektiv Mutism, jag önskar inget annat än att vakna en morgon och inte känns ångest över vad dagen ska utsätta mig för. Som min psykolog på habiliteringen pratade på om, att många känner ångest över att stå framför en grupp människor, men att jag har mer ångest än den normala. Nästa vecka kommer jag att få öva på att prata med psykologen, får se hur det går, för jag får inte ens fram ett hej, men när jag går så kommer det ut ett litet hej då ur mig, vet inte om hon hör det. Psykologen var i alla fall rolig på förra mötet, ”jag önskar att jag kunde ta bort din ångest, öppna fönstret, kasta ut ångesten och sen stänga fort så att den inte kom åt dig igen”. Det fick mig att ha ett litet leende på läpparna.

Jag ska försöka att ha ett öppet sinne till denna ”talträning”, men jag har inga stora förhoppningar på det, i skolan hade jag också sån träning och det blev inte bättre, förutom att jag kunde säga hej till personalen på skolan. Det spelar ingen roll om jag upprepar en mening i huvudet eller högt, säger personen jag försöker att prata med någonting som jag inte är bredd på så tystnar jag helt och sluter mig. Visst känns det pinsamt att inte svara på tilltal, men det känns hemskt att säga fel saker också. Jag försöker att innan att tänka ut vad olika personer kan tänkas att säga till mig……vilket inte är lätt gjort. ….finns så mycket olika saker som kan komma ur en person.

Och dessutom känns det som att jag kommer från en främmande planet ibland, framför allt när jag får höra saker jag inte väntat mig, då är det som jag inte känner igen språket, även om det är på svenska! Allt blir en enda röra och jag förstår inte vad personen vill mig, utan blir stående som ett stor FRÅGETECKEN!

Jag blev djupt sårad för någon timme sen, jag klarar av att få fram ett tyst hej till grannarna, dom nya grannarna frågade om vart tvättstugan låg, jag kunde inte svara utan bara stirrade ner i marken. ”Kan du inte prata eller är du bara DUM!?” Det är i såna lägen jag bara vill packa ihop mina saker, ta djuren och bara dra långt bort från alla människor!

”Försök vara glad, ge mig ett leende!”

I mina tankar går bara ut på hur jag ska komma ifrån just dig, varför ska jag le, om jag inte känner mig glad, varför ska jag skratta, när jag inte förstår det roliga? Varför ska jag prata med dig, när du förväntar dig en tyst person som inte ens kan ha ögonkontakt med någon.

Lösenordsskyddad: Sanningen

mm, det var det här med livet

Ibland känns livet helt hopplöst och meningslöst! Känns i alla fall som att jag gör någon nytta på min sysselsättning, sköter om djuren, prickar av varorna som kom, upptäckte ett fel på antalet på kattmynt godis. Jag fick glänsa lite, känns bra, nu vet dom att jag är noggrann, det är så jag vill uppfattas. Min ingen på arken vet om hela omfattningen av mina diagnoser, dom vet inte om min spökvärld. Min arbetskonsulent vet om att jag hör dem, men inte så mycket mer än det.

Jag blir så trött efter mina timmar på jobbet, det är inte många timmar och bara tre dagar i veckan, men det räcker för att få mig att ligga i sängen dagen efter och bara sova ut tillsammans med hund och katt i sängen. Det är inte många som förstår hur mycket jag måste anstränga mig för att verka ”normal”, försöka skjuta undan mina spöken för att kunna klara av mina uppgifter.

Jag har fått ny anti-ångest medicin, den fungerar bra. Nu är det Atarax istället för Lergigan som gäller, eftersom den sistnämnda inte går på högkostnadsskyddet, så ruller pengarna iväg. Ibland så behöver jag mer och vissa dagar ingenting alls.

Fick ett mail av min ena handläggare på socialpsykiatrin, boendestöd är lite oroliga för mig igen, dom märker på en gång när jag inte fått i mig medicinen. Nu ska vi försöka att hitta en lösning på de…..

Så var det här med min kontaktperson, mina tankar går att det håll att hon kanske inte orkar att ha med mig att göra, med tanke på att det trasslar med hennes sambo, hon hade honom att flytta och hon väntar sitt tredje barn. Hon måste vara förkrossad!? Orkar eller har hon ingen tid för mig så förstår jag det och då får jag vänta på att få en ny kontaktperson…….

Har denna fras i huvudet från en av paramores låtar, turn it off

”And the worst part is, before it gets any better
We’re headed for a cliff
And in the free fall I will realize
I’m better off when I hit the bottom”

Önskan

Att vara någon annan har finns i bakhuvudet just nu, tänk att inte känna ångest, att inte vara rädd för vanliga saker, som det flesta tar förgivet. Egentligen så tycker jag att jag får ångest för värdelösa saker, bara jag ska lämna mitt hem, kommer ångesten krypande, tänk om någon där ute i verkligheten försöker att prata med mig, kommer jag kunna svara mer än bara ett ynkligt litet hej som jag in princip viskar, vilket gör att jag känner mig ännu mer hopplös. Tänk om ingen hörde mitt hej och dom antar att jag är otrevlig som inte ens svarar med ett hej.

Det finns mycket som jag skulle vilja göra, men inte vågar. Känns som att det finns flera olika sidor av mig, den tysta, tillbakadragna och drömmande, den ”normala” som jag är tillsammans med mina djur och en helt annan när jag är tillsammans med familjen.

Den här månaden fyller man 25 år också, känns inte alls tungt. Det kommer ju i alla fall att kännas likanat som innan.

nej du

Mitt skelett känns om glas
Mitt skin känns som papper
Men mitt ansikte är blankt

Jag vill tillhöra de ”normala”, men sanningen är den att det kommer att ta tid för mig, att komma dit jag vill. Alla med liknade problematik blir djupt sårade, när vi får höra att det inte alls är svårt att prata, det är ju bara att öppna munnen och låta ljuden komma ut. Tänk om ni skulle öppna munnen försöka forma orden, men ingenting kommer, inte ens i viskning. Tänk er att ni är sjuka, ont i halsen, rösten försvinner, ni försöker att få ut orden, men ingenting kommer ut förutom något som ingen uppfattar, hur skulle ni känna er, om ni fick uppleva det dagligen?!

Tänk en extra gång innan ni kommer med någon förolämpande kommentar, jag vet att jag själv drar tillbaka mig, håller med undan från mänskligheten mer än innan, för att slicka mina sår och sedan komma tillbaka, för att försöka bevisa motsatsen. Jag är inte ensam om att vilja ändra sig själv, så att jag skulle kunna plocka upp mobilen och ringa någon annan förutom mina föräldrar.

Att ha autism kan jag leva med, men jag vill inte förbli tyst i all evighet vet jag inte om jag kommer att klara. Det är påfrestande när jag inte ens lyckas att beställa biobiljetter när jag är tillsammans med min kontaktperson, jag kan inte ens säga att jag ville ha en läsk, som tur är så hon förstående och uppmärksam för att kunna hoppa in för att underlätta för mig.

Jag tror inte på att jag kommer vakna en morgon och bara pratar rakt ut med alla på den här jorden, jag har tappat hoppet om det, eftersom jag hört det i alla år…..och ännu har den här dagen inte kommit….

bara en smula…….udda

Då var det ett nytt år då, undra om det kommer bli bättre än dom två förra?

Jag är inte konstig, bara lite underlig, men det får man vara enligt mig. Jag förstår mig inte på världen alls, tycker det skulle varit trevligt om man fått gott nytt år hälsningar, men så många fick jag inte förutom från min familj, kontaktperson på boendestöd, visst några gillade mitt inlägg på Facebook, det får jag ta som om det hälsar mig ett gott nytt år.

Jag vet inte vad som är rätt eller fel, det är rätt lugnt i huvudet just nu, har varit så i några veckor, jag försöker att ta mina piller som jag ska, boendestöd märker på en gång när jag slarvat. Så stor skillnad förstår jag inte att det är på mig, visst jag blir lite lugnare med zyprexan, stressar inte upp mig lika mycket och inte alls lika mycket ångest. Jag försöker att göra det bäste för mig, men det är inte alltid som det går så bra, genom åren har jag nog trampat på många tår. Fått hört att jag är klumpig i sociala sammanhang, jag skulle behöva gå en kurs i hur man för ett samtal, hur man gör kroppsligt, vart man ska titta, hur man ska prata, vilket tonläge för att inte uppfattas som totalt efterbliven.

Jag försöker vara lite mer aktiv på olika forum om autism, SM och psykos, det verkar som att jag är rätt ensam ute på forumen med dessa diagnoser samman bakade. Men alla människor är unika på sitt eget vis, i många år har jag önskat att jag var någon annan, när jag inte förstod vad jag gjorde fel eller rättare sagt vad som var fel på mig, jag har nästan aldrig kunnat behålla vänner, jag tröttar på dem, när det inte alls förstår mig och så slutar det med att jag sitter själv med en bok. Böckernas värld är en värld jag skulle vilja vara i hela tiden……..

Åter till min lilla psykosvärld, när det inte är där så börjar det kännas rätt okej, men när spökena återkommer så känner jag skuld för att jag inte sakna mina vänner tillräckligt.

Gott Nytt År

Då var det nyår, ännu ett år har gått och jag sitter här in min fars radhus, ska över till min mor och äta middag tillsammans med familjen. Egentligen skulle jag vilja vara tillsammans med vänner, men vad för vänner har jag, skrev till en på facebook att jag önskade ett gott nytt år till henne och sambon, fick svaret ”varför skickar du en hälsning till mig, jag vill inte veta av det, jag hatar dig, fattar du inte när du ska lägga ner”. Såna bra vänner har jag………inte roligt alls…….undrar hur hon skulle känna sig om jag skrev så till henne. Jag försöker ju bara vara trevlig och glad mot andra människor, även om det inte ligger så bra i min personlighet. Jag uppfattas oftast som kall och mekanisk i mitt sätt, men det ingen verkar se är att verkligen försöker att vara som det är meningen att ”normala människor” ska vara, men det verkar inte som att jag kommit underfund med det. Vad är egentligen normal?? Finns det något normalt i den här världen??

Jag försöker att komma ifrån min selektiva mutism, men det är svårt, folk räknar ju med att jag kommer att stå där och titta ner i marken utan att röra en fena eller ens le mot dem, ännu mindre så är det många som aldrig hört mig tala.  Om ingen räknar med att jag kommer att tala, blir det en stor sak när jag väl gör det, vilket jag inte vill. Så det tar emot att ens försöka.

Att jag har högfungerande autism kommer jag aldrig att komma ifrån, jag är bara glad att jag lyckades komma genom skolan och fått ta körkort. När jag var hos psykologen på Habiliteringen gick det upp för mig varför jag inte hänger med i filmer jag ser första gången och varför jag föredrar tecknat och animerat. Jag har ju alltid haft svårigheter att läsa av andra människor, och när jag var på bio med min kontaktperson så komma jag på mig själv! Jag tittar ju för tusan knappt på ansiktena på skådespelarna, inte undra på att jag inte hänger med. När alla andra i omgivningen så som i biosalongen skrattar, då vet jag att man ska skratta och jag försöker skratta själv. Nej men det är så att jag måste se en film flera gånger för att förstå vad som är roligt, spännande, skrämmande och så vidare.

Sen ska jag försöka att komma ihåg att skicka tillbaka ett mail senast i morgon till boendestöd, hur vi ska gå vidare i planeringen och utförandet av insatserna. Helst av allt skulle jag vilja fixa alla saker helt själv, men det kommer ju inte inträffa inom den närmsta tiden. Andra människor skrämmer mig, jag kan inte åka buss för jag tror till hundra att jag kommer att smittas av något, tänk om någon sätter sig vid mig, tänk om det är fullt i bussen, tänk om kortet inte fungerar och alla stirrar på mig?! Varför kan inte bara få vara enkelt!

Till alla er som läser bloggen:

NU HOPPAS VI PÅ ETT ÄNNU BÄTTRE ÅR!!

HA DE BÄST!

GOD JUL

Då var snart julafton avkarad, jag är mycket nöjd med mina klappar, fick tre böcker, två av Cassandra Clare, väldigt bra böcker, rekommenderar dessa böcker skarpt ifall någon tycker om fantasy böcke, som utspelare sig väldigt långt tillbaka i tiden. Jag tycker om att fantisera om deras kläder, framför allt när det beskrivs så bra i böckerna, jag får verkligen upp bilder i huvudet om hur det kan se ut, älskar det. Aö.pått ha drömmar är också bra, jag älskar att drömma, finns det något bättre?? Det undnrar jag!

I morgon ska jag tillbaka till min far och fortsätta att umgås och äta gott. Syster tillsammans med sin lilla familj ska tillbaka till Stockholm och åker på förmiddagen, ska försöka komma ut så att jag hinner att träffa dem lite mer. Men jag kan inte hjälpa att jag håller att dö av utmattning, det blir aldrig en lugn stund och det behöver jag för att kunna fungera tillsammans med andra människor. Som min psykolog på habiliteringen sa, personer med högfungerande autism och aspergers kanske aldrig kommer att klara av att ha ett heltids arbete, efter som att vi blir så trötta av för mycket stimulans. Alltså att det är mycket runt om oss……..

Ingen annan

Jag har kommit fram till att jag inte vill vara en person utan autism, jag kan inte tänka mig att leva ett liv utan min fantasivärld. Oftast står jag inte ut med att ingen förstår mig, men jag styr min egen värld, där har jag kontrollen som jag älskar. I skolan hade jag lätt för att skriva berättelser, allt jag behövde göra var att skriva ner lite från världen inom mig, vilket ledde till bra betyg. Det hette att Lia har en bra fantasi, medan alla andra umgicks på rasterna satt jag själv i trappan och stirrade ut genom fönstret för att drömma mig bort. Jag kommer också ihåg hur arg jag blev när någon tog tillbaka mig till verkligheten, som liten trivdes jag inte att vara tillsammans med alla i förskola och skola. När jag var på lekis, gömde jag mig för det andra barnen och personalen, i kojan, under bord, bland de stora kuddarna. Då hade jag inget behov av att vara tillsammans med andra, jag visste i alla fall inte hur man umgicks med andra barn, om inte räknar med mina syskon. Jag var utsatt för mobbing genom låg, mellan och en bit in på högstadiet, jag förstod inte vad jag gjorde för fel. Jag fick den mest förstående att vända mig ryggen för att jag var för jobbig inte förstod, sen var det också min stumhet som fick alla att tröttna. Jag ville vara med fast jag inte pratade……..men de accepterade inte de andra barnen. Ingen visste att jag hade autism och selektiv mutism, det hade varit enklare om jag fått diagnoserna redan i lågstadiet och inte efter gymnasiet.

Ett tag i skolan var jag gräslig mot en tjej som gått om, som jag känt från ettan. Jag hade lärt mig hur de andra gjorde mot mig, när alla fick almanackor och jag försökte gång på gång att vara med dem, men fick svaret ”ska bara kolla almanackan, vad sägs som torsdag…….nästa år!”. En idiot som jag trodde att det var så man gjorde när man inte ville vara tillsammans med någon, så när den här tjejen frågade om vi kunde göra något, hon störde mig från min värld, så jag sa vad tjejerna sagt till mig och vände sig om för att gå till toaletterna, där hon låste in sig själv och kom inte ut. Nu så här flera år senare, så tänker jag att hon måste ha gråtit. Hon hade det inte heller lätt i livet och jag förstörde det ännu mer för henne……… Om du läser det här, förlåt……..

En som kan förklara

http://www.youtube.com/watch?v=5T10V4xoE8I

http://www.youtube.com/watch?v=b9w–sv6KyQ&feature=related

Hittade dessa på youtube, det förklarar en del vart jag tar vägen när jag bara stirrar ut i luften, sanningen är att jag är i min egen värld.