mår sämre än en påskhare på julen

Vaknade i natt av att jag hade panik, försökte att lugna ner mig, lyckas somna om ett efter mycket om och men. Spelade till ds för att skingra tankarna, tycker fortfarande inte om verkligheten, den känns för hemsk och otrevlig. I morse när jag vaknade så funderade jag på vad jag skulle ta mig till, skulle jag kontakta psykosverksamheten, mobila eller jouren?? Än så länge har jag inte gjort något av det nämnda, på måndag ska jag få min injektion och nya tabletter igen, då ska min far följa med och min arbetskonsulent ska skicka ett mail till min far, om hur hon tycker att hon och jag kommunicerar med varandra och att det vore bra att ha samtalskontakt, antingen en kurator eller psykolog. Det gick ju suveränt bra på habiliteringen med surfplattan, jag skrev och psykologen läste.

Känner mig bortglömd, har vänner på funkis som chattar med mig, men det är inte samma sak som att ha en person i samma rum man kan prata med. Jag vill ha en ny kontaktperson NU!!! Att ha något att se fram emot, att komma ut med någon annan än min far….inte för att det något större fel på honom, men det vore roligt att ha någon annan.

världen, livet, döden, helvetet o himlen

Jag tycker inte om världen, jag tycker inte om livet, jag tycker inte om verkligheten, tycker inte om min fantasivärld. Det fanns en tid då jag inte visste vad mitt eget psyke ställde till med, den tiden var bra, helt ovetandes om att jag inte klassas som ”frisk”. Det gör ont att jag tagit minst fem steg tillbaka, klarar inte ens av att svara barnen som bor i området, några frågar gång på gång om dem får klappa hunden, jag skakar bara på huvudet och går tillbaka till att vara i min och M värld. Jag har kommit till det stadiet då jag bara bryr mig om mina djur, inget annat är viktigt, vissa dagar får jag inte ens i mig mat, som i sin tur gör att jag blir illamående av järntabletten.

OM man kunde välja sina stunder, så skulle jag vilja vara tillsammans med mina farföräldrar, ingen verkar tro att jag kommer ihåg min farfar, men det gör jag. När han åkte hem tillsammmans med farmor så lämnade han alltid något hos mig och sa ”jag kommer tillbaka för att hämta”, men sen kom den dagen då han aldrig kom tillbaka, han var borta för alltid, jag fick aldrig återlämna det han lämnade….

Jag tänker på alla som försvunnit ifrån mig, det känns inte ens som att jag känner min familj längre, de flesta känns som främlingar, det plågar mig att inte kunna visa vad jag känner. Ibland undrar jag om mina närmaste verkligen känner mig, känner mig så splittrad, jag vill inte veta av dem, när jag egentligen behöver höra att vi finns här, eller förresten jag hatar att höra orden det kommer bli bättre, vi finns här om du behöver prata. Men sanningen är den att jag inte kommer att prata om det, jag vill inte prata om min psyke, mina känslor….vill ingenting….har ingen ork…känner mig bara som att jag vill lägga mig under bolltäcket och vakna när ett år har gått eller nåt sånt…..

Min glädje för livet har försvunnit, om jag inte hade mina djur så skulle jag försvunnit för längesen. Jag älskar dem för mycket, den dagen S försvinner från mig så vet jag inte vad jag kommer att göra, hon har funnits med mig så pass länge nu, vill inte ens tänka på det, men sanningen är den att jag måste genomgå den sorgen förr eller senare. Varje bakslag för mig och henne, gör att jag smått bryter ihop…..vill inte ens tänka på att den dagen kommer att komma…..

Jag skulle vilja gå tillbaka i tiden och ändra allt…….men det kan man tyvärr inte göra…suck

Vänner…….?

Världen är rätt bra orättvis! Varför ska jag ha autism,selektiv mutism och vara psykotisk?! Vad har jag gjort i mitt förra liv för att förtjäna detta? Jag vill inte hade konstiga blickar på mig, bara för att jag inte uppför mig som alla andra i vissa situationer, tänker ni någonsin på att jag är precis likadan som er på insidan? Om jag hade det lika lätt som de flesta andra med att träffa andra människor, pga av mina handikapp har jag svårt att få till det med nya personer. Det är inte som att jag presenterar mig som Lia med autism, selektiv mutism och psykos….. Jag uppfattas som väldigt blyg och lite udda, det är vad alla säger som inte känner till mina hinder och som vanligt tröttnar folk på mig för att jag inte säger mycket för att sedan lämna mig. Av någon anledning kan jag inte se till att behålla mina gamla vänner eller nya för den delen…..

Det ringer hela tiden ett 0850 nummer, men jag svarar inte om jag inte vet vem det är. Självklart svarar jag när det är ett kommun nummer, men det är inte som att jag slänger mig på mobilen när jag ser att det är någon annan förut min far. Egentligen har jag ingenting att säga, så varför ska jag svara? Känns så pinsamt att bara svara, hej, ja, nej, jag vet inte och hej då……vill kunna säger mer än så, det är något jag får jobba på…..

Spöken och älskade farmor

Jag vill vara fri, fri från allt, fri från alla tvång, fri från allt ansvar, fri från mardrömmar, fri från spöken…. Träffade på en annan funkis på nätet som också påstod sig höra saker, men att han har lärt sig att leva med det, han medicinerade inte, det vore något att slippa ta mediciner. Jag vill inte lära mig att leva med spökena, jag vill bli av med dem, men samtidigt vill jag ha kvar dem. Egentligen är jag rätt ensam, känner inte många, pratar nästan enbart med min far, resten av min familj har jag inte så tätt kontakt med, men jag kan i alla fall prata med dem, men det finns en spärr i huvudet som är svår att bryta. Spärren till att helt kunna tala fritt, jag tänker saker, men vågar inte säga det med egna ord, så det blir oftast ett tomrum inom mig, där jag egentligen hade velat dela med mig av något. Fast jag börjar bli van vid att inte kunna uttrycka mig fritt, men i perioder så är det väldigt jobbigt att inte kunna säga ex. Hur man egentligen mår eller vill göra. Jag har hela tiden tankar om vad andra tänker om mig, ibland hör jag saker av spökena som får mig att rycka till. I går var det svårt på jobbet, försökte tränga bort spökena, genom att rabbla låttexter i huvudet, men spökena finns där och gör sig påminda.

Den här låten rabbla jag om och om igen i huvudet, det är paramores ”in the mourning”

And it takes all my strength not to dig you up
From the ground in which you lay
The biggest part of me
You were the greatest thing
And now you are just a memory
to let go of
In the mourning I’ll rise
In the mourning I’ll let you die
In the mourning, all my sorry’s

Jag vill vara befriad från alla mardrömmar som får mig att vakna med ett ryck, på senaste har jag drömt om farmor, först är hon som jag vill komma ihåg henne, hon sitter i det gröna köket med sin kaffekopp och pratar glatt, säger ”Lia, du är hopplös”, nu gör det bara ont när någon annan säger det. På några sekunder förvandlas hon till den tant som inte kände igen mig, nästan tandlös, som inte kunde äta utan att sätta i halsen, när vi firade hennes 90 års dag med henne, så kommer jag aldrig att glömma orden ”Men HJÄLP mig då, jag behöver HJÄLP!”…. Jag hör henne fortfarande i huvudet, vill inte ha drömmar om att hon var sjuk, om jag ska drömma om henne, så vill jag ha min farmor som var hel och kry!

Hörru tanten!

Idag är jag bara så trött på världen, hade helst legat i sängen hela dagen, men jag tog mig i kragen och tog mig till jobbet i alla fall, kände mig helt slut i huvudet. Gjorde mina arbetsuppgifter, kollade genom akvarieavdelningen, hittade en död platy panda, ena ägaren frågar mig vilken döing jag hitta, jag pratar inte så mycket i vanliga fall, men utan att tänka säger jag ”fiat panda”, han titta bara på mig med ett stort leende och lite generat får fram, ”jag mena platy panda”…snacka om att jag inte var på topp idag. Sen så ringer det en otrevlig tant från kommunens avgiftshandläggare, hur skulle jag veta att det var mitt ansvar att skicka in nya hyran, när ingen sagt något om den saken? Jag kan ju inte vet, något jag aldrig hört förut! Men otrevlig var hon i alla fall! Hur kan man sitta och jobba på ett sånt ställe, när det finns flera som har grövre handikapp än mig?! Hörru tanten, byt jobb!

Ingen kontaktperson har jag fått, har tråkigt om dagarna, när jag hade min gamla hade jag i alla fall en dag i veckan att se fram emot. Hoppas på att få någon snart, när den där tanten ringde såg jag att det var kommunen, hade hoppats på att det var angående kontaktperson, men icke, en irriterad tant som vill dumförklara mig….

Nästa vecka ska jag få min injektion igen, den här gången en trappa ovanför på psykosverksamheten, jag ville inte flytta med allmän psyk ner på stan för jag kommer inte våga mig dit på egen hand. Nu har jag fått ett brev om en läkartid i juni, tack och lov fick jag den läkaren jag ville ha och inte den som försökte ta livet av mig. Tror min far får följa med på det mötet, det är ju semestertider, så vet inte hur min kontaktperson på boendestöd jobbar. Fast den här gången vill jag nog ha med min far och min surfplatta, så ska det nog bli bra! Det känns lite mer personligt att ha med honom, han vet ju hur jag fungerar och så…..

Den här läkaren jag blivit tilldelad nu har träffat mig förut, på den tiden då hennes kollega försökte ta livet av mig, hon träffa mig flera gånger på akutvårds avdelningen, där jag låg med apparater som hade koll på hjärtat och alla dropp jag fick! Herregud! Ibland undrar jag hur jag överlevde?? Jag menar jag hade ju tappat allt hopp om att någonsin få komma hem igen, framför allt när jag bara låg och kräktes, kunde inte röra mig, drömde jag om att jag skulle ta mig ner till järnvägen och få ett slut på allt, men jag var nog i alla fall för svag för att kunna genomföra något sådant och hade jag kommit hela vägen till rälsen så hade jag aldrig orkat häva mig över det höga stängslet….

Livet är inte lätt alls, ibland vill man bara försvinna! Jag har tröttnat på mig själv, vill straffa mig själv, men jag tillåter det inte den här gången. Jag trivs numera ganska bra på utsidan och vill fortsätta att vara på frifot! Försöker räkna alla fördelar inuti mitt huvud, finns många.. och nej jag tänker inte räkna upp alla här på bloggen, något vill jag ha för mig själv.  Min hund har hjärnskakning, men han börjar bli sig själv igen, var två vändor till veterinären, slutade med att röntga huvudet, prover, smärtlindring och ögondroppar…en dyr historia detta! Men vad gör man inte för sin älskling?!

Får se om jag blir flyttad till psykosmottagningen eller inte, hoppas på det, för jag tänker inte ta mig hela vägen ner på stan, parkera bilen, ta sig till ny mottagningen, använda porttelefonen, sitta på helt främmande plats för att någon ska sticka mig i baken! Min far kommer att tvinga dit mig i såna fall. för jag kommer verkligen inte att gå dit helt själv!

Det finns mycket jag går runt och funderar på, är nervös och spänd för saker som kommer att ske. Har ångest över att gå till mottagningen och få min injektion av en ”ny” sjuksköterska, jag har träffat henne tidigare, men det är inte samma sak…

Jag kommer ju att få en ny kontaktperson, är spänd över detta, men så kommer det nog alltid att kännas inför att träffa nya människor. Verken autismen eller Selektiva mutismen hjälper mig i detta! Ibland så önskar jag att jag kunde flytta ut på landet, i ett hus med mina djur, där ingen skulle finnas några som bekymrar sig om mitt underliga beteende.

Hade uppföljning på jobbet i fredags, egentligen hade vi inte så mycket att ”prata om”, det går ju strålande där, har aldrig trivts så bra på en arbetsplats. På HC vågade jag inte ens prata, min far fick åka dit och säga att jag var sjuk och inte kunde komma..vågade inte ringa, skicka sms eller få ut ett hej till dem som ägde och jobbade där…arken i parken kunde jag inte prata med ägaren eller dom andra som jobba där, prata inte mer med kunderna än att hej, det blir xx, kort eller kontakt, du får xx tillbaka, ha en bra dag…

Jag trivs bra med att ta hand om alla djuren, om man bortser från råttorna som inte alls vill som jag, hamstrar som rymmer, fåglar som skriker, den röda fågel som försöker att komma ut så fort man gör nåt i buren….men det är roligt för hjärnan att pricka av gods som kommer, hitintills har jag hittat fyra fel..

Nu var det längesen jag blogga….mycket har hänt. Varit på läkarsamtal på psyk, läkaren tyckte att jag var mycket bättre nu med zyprexan, men jag tycker inte om den medicinen, den är hemsk, man blir muntorr, går upp i vikt och är jätte hängig. Hade en läkartid till vårdcentralen i början på veckan, min husläkare såg inget större fel på mina blodprov, pissprov. Nu ska jag lämna in ett träckprov också. Min far var med till vårdcentralen och berättade att min läkare på psyk sagt att vi ska sänka zyprexan, men att ingenting gjorts. Det slutade med att jag ska tappa ner i tre veckor, först 7,5 mg, sen 5mg, 2,5 mg och sen är den helt borta! YIPPY! Längtar!

Men jäkla skit värld! Varför ska alla som jag har kontakt med inom kommun och landsting byta tjänster eller gå i pension!  Jag har lärt mig min sjuksköterska mjuka sätt med mig, jag känner det inte som hotfullt när jag kommer och ska få min injektion…. O nu ska jag få en annan sjuksköterska som bara jobbar två dagar i veckan, hon ska nämligen gå i pension senare. Jag har träffat henne förut, det var hon som delade medicinen till mig innan jag hamnade på enheten. Hon är mycket hårdare, inte alls lika mjuk i sättet……psykologen på habli bytte tjänst, folk från kommunen kommer och går, folk ska ha barn, får byta handläggare……

MEN ÅHHH!!!

Fick reda under läkarsamtalet att min läkare kommer att sluta efter den här veckan, jag fick valmöjligheten att följa med när mottagningen flyttar eller bli uppflyttad en våning till psykosverksamheten igen. Det finns inte en chans att jag ska ta mig ner på stan själv, när dom flyttar, nu har jag max en kvarts promenad dit. Så jag tror att jag väljer psykosen, bara jag inte får en viss läkare som jag ogillar skarpt. Men enligt min nuvarande läkare ska de nog kunna gå att fixa att jag får en annan läkare jag träffat förut, vilket jag hoppas på, henne tycker jag om…..fast med min tur…..?

Idag har man nästan varit tvungen att sätta på sig en flytväst för att inte drunkna, hunden har fått haft simglasögon och snorkel….

Jag går och oroar mig för min nya kontaktperson, tänk om det tar lång tid för mig att våga prata med denna person?? Så har jag fått tid till dietisten den 20:e, då ska bostöd med mig, känns rätt bra. Som alla säger ”Nu ska vi ta tag i ditt matintag”…hade ont i huvudet idag efter jobbar, men den här gången hade jag ätit lunch, så det berodde inte på de.

Det finns en ny praktikant på jobbet som går andra året, hon verkar trevlig men slö, jag höll mig för mig själv, gjorde min del i smådjurs rummet, måste säga att jag gjorde det fantastiskt bra tog hela en timme o 20 min. Medan jag höll på med det, stod praktikanten inne hos hundfrisören och pratade skit, utan att ens bry sig om fåglarna som hon skulle göra..? Har jag missat något? Betyder du gör fågelrummet, att man ska gå och prata skit hela förmiddagen. Jag hoppas verkligen att hon gjorde i ordning hos fåglarna, det enda hon behövde göra var att diska skålarna, ge mat, vatten och ta bort spillningen på kanterna i burarna. Om inte ägarna var så bestämda när det gällde att det var just HON som skulle göra fåglarna, så hade jag gjort det själv. Tycker inte att fåglarna ska lida för att praktikanten inte orkar eller tycker att fåglarna är otäcka…? Jag hoppas verkligen inte att den här praktikanten kommer prata skit om mig tillsammans med den praktikanten som kommer på onsdag!!