Det känns tungt med allt just nu, förändringar i mitt liv…ska lägga upp en ny arbetsplan med boendstöd, jag ska till dietisten igen tillsammans med bostöd….Min kontaktperson ska sluta, vi kommer fortfarande att ha kontakt, men men, så nu söker kommunen efter en ny kontaktperson till mig, hoppas på någon som delar mitt intresse för djur, film och spel..

Återkommer med ett längre inlägg i morgon!

mm,så var de

Jag stör mig på väldigt mycket idag, vissa människor vill att man ska bryta sina rutiner och bara finna sig att gör helt andra saker. Jag trivs bra med mina rutiner, det kanske finns smidigare sätt att få saker gjorda, men det bryr jag mig inte om. Tyck att jag är krånglig, tyck att jag är konstig, säg till mig vad ni egentligen tycker om mig, det är bättre att höra det från er direkt än att höra det bakvägen. Jag är mycket medveten om att jag är lite underlig, jag pratar bara normalt med ett visst antal person, har knappt ögonkontakt med människor, djur kan jag se i ögonen, människor skrämmer mig, det känns som att dom kan se rakt genom mig. Jag uppskattar inte när andra säger till mig att jag skulle vara bra på att ljuga, eftersom att ingen kan se rakt in i mina ögon. Själv så avskyr jag att ljuga, sen att jag är urdålig på det är en annan femma. Jag försöker att vara alla till lags, men det är ingen enkel uppgift.

Igår hade jag en annorlunda upplevelse, kunde inte se normalt, allt flimrade och ögonen ville rulla sig bakåt in i hjärnan kändes det som. Får se om denna roliga upplevelse kommer att återupprepa sig….hoppas inte…. I morgon ska jag träffa min kontaktperson, hon är rolig, vet inte om jag klarar av att köra till henne, är rädd för att få samma fel i huvudet så att ögonen rullar sig bakåt igen. Undra varför det inträffade? Nån som är ögonläkare?? Man kanske ska träffa en, om det kommer tillbaka. Det gick inte att fokusera blicken på något, ögonen ville verkligen ta ett varv runt ögonhålan och stanna åt fel håll.

Jag är en väldigt trött människa idag, orkar inte med mycket. Gick upp vi 7, halvsov till 7,40, tog ut M, kom in igen, la mig i sängen under bolltäcket och vaknade inte förrän framåt 12 av att min far ringde mig. Jag förstår inte hur det kan komma sig att jag är så trött hela tiden, känns inte som det spelar någon roll om jag äter mer än vanligt eller inte……jäkla problem man ha

Nätverksmöte

Då har den här dagen också flugit förbi, började dagen med att vakna tidigt på morgonen, kände ångest och mådde illa, fick den där äckliga känslan av att man kommer att kräkas. Gick upp tog mig en Lergigan, som hjälper både mot ångest och illamående, vet folk som varit gravid som fått den mot just illamående, kanske inte samma dos som mig, men i alla fall, det hjälpte. Somna om, vakna av klockan, väntade på hemvården, gick ut med M och fick tillbaka känslan. Det som spökade var att jag kände mig stressad och helt spänd inför dagen, känner igen det så väl. Känslan att inte kunna säga till att man måste gå tidigare från sysselsättning, gå och vara spänd för att vänta på rätt tillfälle att säga den korta meningen ”Jag måste gå tidigare för jag ska på nätverksmöte”, jag kan inte säga det till vem som helst. Måste vara med handledare, inte hennes pappa, för honom har jag svårt att läsa av och prata med. Jag klarar av att få fram enstaka ord, känner mig hemsk som inte kan prata normalt med honom. Hon som har hundtrimmet är trevlig, hon får mig att känna mig rätt så normal och bjuder in mig på fikapauser, jag sitter med och tittar ner i bordet, men lyssnar på vad som sägs. Jag får vara med, även om jag inte är med i samtalen. Idag pratade dom om någon rasist…….förstod inte så mycket av de, för alla andra i rummet kände till han och hela familjen….kände mig lite utanför….?

Jaja, så var det nätverksmötet, handläggarna, bostöd, dietist, arbetskonsulent och hennes ”chef” var med, självklart var ju jag med i rummet också. Jag känner mig så liten när jag hör andra prata om mig, kan erkänna att jag känner mig mer som 15 år än 25 år. Jag tycker om mina animerade och tecknade serier, det är mycket lättare att räkna ut och förstå om karaktärerna är arga, ledsna, galna osv……

Om 2-3 veckor kommer jag att bli kallad till sjukhusets dietist igen, den gången ska bostöd med. Dietisten ska ta fram lite olika förslag på hur man ska och bör äta. Jag har lättare att fixa i ordning saker om det finns nedskrivet olika förslag, då är det bara att välja ett av dem. Sen ska bostöd kontakta habiliteringen för att få en tid där, då vi ska prata lite om hjälpmedel och få hjälp en klocka jag har, jag min klant har ju tappat bort instruktionen och den är nollställd efter ett batteribyte……det ska nog bli ordning på de här torpet också…..

När vi satt där inne på konferensrummet så kunde jag inte låta bli att bli förvånad över att alla dom här personerna satt där bara för att prata om mig, det slog mig att det finns personer som bryr sig om mig, utanför familjen kan jag tillägga.

Sen togs det upp lite saker jag inte vill nämna offentligt på den här bloggen, men bra kommer det nog att bli. Vi ska försöka att få ordning på mig, ett litet steg i taget bara…..

Lösenordsskyddad: Jag Önskar!

Jag måste ta tag i mig själv, det här går inte längre…. har ingen energi, sov från 21 -7, gick upp tog ut M, väntade på hemvården, la mig i soffan, ställde klockan med tanken att jag sover bara en halv timme till…….vaknade halv 10, var helt borta, fick iväg ett sms till jobbet, sov vidare till 12 och är fortfarande trött. Allt detta beror väl på att jag inte får i mig tillräckligt med energi och tar medicin på tom mage???

Idag var sista dagen med psykologen på habiliteringen, hon ska testa en annan tjänst, så nu står jag i kö igen för att få en annan kontakt. Specialpedagogen som jobbar där nu går i pension i augusti, så det är ingen mening att hon kallar mig, då det tar lång tid för mig att öppna upp och få förtroende för nya personer.

Känner mig helt snurrig i huvudet, det här med min älskade S, jag blir lika förtvivlad när hon mår dåligt. Jag kan bokstavligen säga att jag hatar de! När jag känner mig stressad eller orolig så går jag mer in i min spökzon, tänker på hur det skulle vara om hon försvann, skulle jag kunna leva utan henne? Hur skulle mitt liv se ut då? Vi läser av varandra så bra, hon vet när jag är nere och jag vet när hon är nere, vi hjälper varandra att ta oss genom livet……allt jag vill är att vi ska få leva för evigt………

Jag tycker inte om att säga adjö till någon, framför allt inte till dig….jag älskar dig, skulle kunna amputera ena benet bara för att få ha dig för alltid….

Det är inte bara älskade S som oroar mig, kan inte sluta tänka på det stora nätverksmötet som närmar sig med stora steg! Jag har fått välja mellan att vara med eller sitta med plattan i ett annat rum. Självklart vill jag sitta med i rummet för att höra vad dom säger om mig, så jag skrev till A att jag ska sitta med i rummet med plattan framför mig och låser det sig helt så kommer jag att gå ut och sätta mig i ett annat rum. Det är spännande och läskigt på samma gång! Fick som förslag av A att jag skulle äta lunch på jobbet tillsammans med dom andra, men jag vet inte ens om jag vågar, det är knappt att jag vågar sitta offentligt och äta…….får se hur det blir med de……

Har skickat iväg en recept förfrågan till mottagningen, vill ha ut Lergigan, men i större förpackning för då går skyddet in…..jag menar kan dom skriva ut 100 st Atarax, så kan dom väl skriva ut 100 st Lergigan till mig. Jag gillar mer Lergiganens verkan på mig, känner mig lugn och cool, blir inte alls lika trött som av Ataraxen……

Lösenordsskyddad: Hur kan jag älska denna lilla individ så MYCKET???

Älskar dig!

Jag älskar dig förmycket för att bara stå att se på, när du vandrar den lilla stigen ifrån mig, jag kommer alltid att finnas och hålla dig på samma väg som min, vi har varit tillsammans för länge för att gå skilda vägar. Det går ont, så mycket älskar jag dig, jag inbillar mig att vi kommer att bli gamla tillsammans, men jag vet att den bilden kan raderas på kort tid. Hatar det! Men måste inse fakta att det kan hända, vilken dag som helst…….livet är hårt och orättvist…..Snälla håll dig borta från regnbågsbron!!

Än så länge är det sju stycken personer som ska vara med i slutet på månaden, när det är nätverksmöte, jag är redan nu nervös. Jag försöker att inte tänka på det, men jag kommer att få frågor skickade till mig som jag ska besvara, allt för att underlätta för mig. Visst jag pratar lite med några av dem som kommer att komma, men det finns inte en chans att jag kommer få fram ett enda ord när alla är samlade. Jag blir ju bara sjukt nervös när jag träffar dom en i taget, ångesten kommer att gå på högvarv……jag vet att jag kommer att försöka tänka ut trehundra saker bara för att få slippa det hela…men jag ser fakta att jag måste gå, det handlar ju om mig.

Ikväll ska jag ta ut M tillsammans med min kontaktperson, det är lättare att prata med henne, än med någon av det andra inom kommunen och landstinget……

varje gång….

Åter igen står en människa,
framför mig.
Jag vet inte vem du är.
Vad vill du?
Du vill bara,
att jag ska berätta.
Vad tänker du??
Du frågar mig nåt,
jag vet inte.
Vad ska jag svara.
Känner paniken,
vad kommer hända.
Får inte fram ett ljud,
jag litar inte på dig.
Snälla försvinn,
lämna mig ifred.
Varför händer,
det här varje gång.