Hello cold world

Det är lagom roligt det här, ingen verkar bry sig att Lia inte är på topp just nu, allt jag vill göra är att ligga i soffan tillsammans med vovven, får jag det? Nej, det finns en massa krav på mig, från familj och andra runt omkring, jag vill inte göra vissa saker, men blir tvingad till att göra saker jag helst vill slippa.

Vet att jag aldrig kommer att vara helt sansad, vet att jag aldrig kommer att vara ”normal”, vet att jag aldrig kommer att få känna mig helt bra, vet så mycket, men så få bryr sig. Min kontakt på boendestöd kommer att bli mamma ledig, undra vem jag kommer att få då? Jag trivs bra med henne, hon kan läsa mig som en bok, hon vet när jag inte tagit medicinerna som jag ska, hon vet väldigt mycket, en väldigt klok människa.

Jag känner mig ensam igen, har typ inga vänner, dom jag har hör nästan aldrig av sig, sitter i min ensamhet och väntar på att dagarna ska gå så att jag får träffa boendestöd och sjuksköterskan på psykosverksamheten. Det är inte samma sak att vara på jobbet, där är jag också väldigt mycket själv tillsammans med djuren, medan ägarna håller på med kunderna och beställer hem nya varor. Samtidigt som jag inte tycker om att prata om mig själv och mitt mående så är det lite skönt med boendestöd och psykosverksamheten, det är lite av vad jag behöver, någon som frågar hur det är och inte förväntar sig ett bra som svar.

 

I feel happy, I feel sad, I feel like running through the walls

Filed under Okategoriserat | Comment (0)

vem sa?

Att man kan ha så mycket ångest, jag lider just nu, försöker att se det hela från den ljusa sidan, men finns det någon över huvudtaget?

Vem har sagt att livet är en dans på rosor? Vem sa att det kommer att bli bättre? Vem sa att det alltid finns två sidor? Vem sa att det finns en framtid för alla? Vem sa att alla har en mening med att finnas på denna jord?

Men vem kan egentligen komma och säga att allt kommer att gå åt helvete? Ingen vet ju säkert vad som kommer att hända i framtiden. Jag försöker att se det som att det kan bli bättre i framtiden, men det vet jag inte säkert, jag försöker att hålla huvudet högt och gå bort från alla fördomar som försöker bita tag i mig. Visst gör det ont i själen, men man kan alltid försöka att skaka av sig och gå vidare. Det är i alla fall det jag försöker att göra, inte alltid jag lyckas….gråter i min ensamhet, torkar tårarna och drar ner kepsen om hemvården ringer på dörren när jag har mina dipar. Vet inte om dom ser att jag var ledsen, men ibland så frågor dom hur jag mår och då hostar jag fram ett ”jodå”, ”sådär” eller ”bra”, vill egentligen inte ha dem över min axel, räcker med att bostöd är på mig hela tiden och dom märker när jag inte är på rätt bana…. Ibland känns det som att jag borde vara inlåst nånstans, framför allt när tankarna går åt det hållet att skada mig, men jag har inte gjort något mot mig på snart ett och ett halvt år, vill inte bryta cirkeln.  Försöka vara stark var det!

Filed under Okategoriserat | Comment (0)

Ännu en gång verkar du klara dig, känns bra. Blev en dag på Strömsholm, men du repa dig fint.

Vad har hänt den sista tiden?

Jag har haft uppföljning med LSS och SoL handläggarna, om alla insatser jag har just nu. Det var en del när vi gick genom allt, vi kom i alla fall fram till att vi ska fortsätta likadant med bostöds insatser, planera mat schema, inköp och gå till affären. Sen har jag lite svårt med mig själv just nu, känns tungt och vet inte varför egentligen, ångesten ligger på, jag knarkar ångestdämpande och försöker få dagarna att gå. Igår kom jag inte iväg till jobbet, fastnade i dörren kom inte ut, så jag var sms till min handläggare att jag har ångest och mådde dåligt. Sen maila jag min arbetskonsult om detta, för jag vet inte riktigt hur jag ska göra om det inte känns bättre. Hon menar att det är viktigt att jag tar tid för att återhämta mig och inte stressar upp mig så att det blir värre.

På Måndag ska till psykosmottagningen, hämta piller och få injektion…på onsdag nästa vecka är det läkarsamtal tillsammans med sjuksköterskan, min kontaktperson från bostöd kommer också att vara med, som tur är. Kommer ha med min platta och skriva på, om det nu behövs. Måste komma ihåg att gå tidigare från jobbet den dagen, så jag hinner ta ut hunden och äta…..

Filed under Okategoriserat | Comment (0)

Älskade Favo Flavo

Saknar dig……jätte mycket……du lämna ett tomrum i min själ…..

Idag har jag kämpat mot tårarna, kan inte sluta att tänka på dig, hoppas du har det bra där du är nu och väntar på att jag ska knalla efter dig. Vi kommer alla att mötas vid regnbågsbron och sen korsa den tillsammans, hand i hand, tass i hand…. vi kommer att vara tillsammans ännu en gång, vänta på mig där??

När jag blundar ser jag dina ögon, dom glimrar i skenet från stjärnorna, du är lycklig, alla är lyckliga på den platsen där du numera befinner dig <3

Jag vill att du stannar upp och kollar efter mig, en dag kommer du att se mig och jag kommer känna lyckan i hela kropp och själ, vi KOMMER att vara TILLSAMMANS igen!

VÄNTA PÅ MIG!

Favo Flavon Suss, din tid på jorden börjar dramatiskt att räknas ner, vill inte släppa taget om dig, du betyder för mycket för mig….du är min klippa…..varje gång du dalar känner jag smärtan från alla dom som redan lämnat mig. Det hjälper inte att idag fått reda på att dom avlivat Bange och så är du älskade Suss sämre igen….vill bara sjunka genom jorden….orkar inte de här..men vad som än händer älskad Suss, vänta på mig vid regnbågsbron! <3

Filed under Okategoriserat | Comment (0)

frågande värld

Varför är du så tyst? Vad tänker du på? Kan du inte säga vad du vill? Men snälla sig hur jag kan hjälpa dig?!

Hur svårt är det för andra att förstå att det är just prata jag har svårt för mig, jag har inte heller världens bästa kroppsspråk. Det är som att jag tappar all kontroll över min röst, kan inte få fram ett ljud, jag försöker, men skäms när jag inte ens får fram ett ljud som kan tolkas som ett litet hej. Många tror att jag väljer att inte prata, men om ni kunde uppleva mitt liv bara för en dag så skulle alla ni upptäcka att det inte går att få fram ett ljud.

Jag förstår inte varför de flesta andra kan kommunicera så enkelt med varandra, medan jag står bredvid och inte ens kan titta på personerna som pratar med mig, så tillslut brukar det alltid bli så att jag hamnar helt utanför….jag står och lyssnar men efter ett tag när jag inser att jag inte kommer att få ur mig något så flyger jag i väg till min egen värld, där jag kan prata, där jag har vänner, där jag känner mig behövd, där jag inte måste ta mediciner, där jag kan klassas som normal…..

Varför ska livet vara så svårt?! Allt jag vill är att kunna ha ett samtal med någon utanför familjen, ett helt normalt samtal, så att jag inte känner mig löjlig efter att samtalet är avslutat.

Flera nätter i rad har jag drömt att jag varit inlåst på psyket igen, när jag vaknar och inser att jag ligger hemma i min egen sängen, blir jag nästan lite besviken, men jag kan ju inte ligga på psyk i hela mitt liv….

Filed under Okategoriserat | Comment (0)

Fortfarande ingen post, undra om dom glömt bort mig, skulle ju få en tid till min läkare på psykosmottagningen, men med min tur lär jag få den efter att mitt frikort gått ut. Ibland känns det som att landstinget väntar just på att korten ska gå ut så att dom kan få in mer pengar. Ska försöka få med mig någon från boendestöd då, eftersom att min far inte kan lämna min mors valp hemma själv. Men sen kanske är det bra att någon annan än min far följer med dit, som min mor säger, du måste släppa taget om honom någon gång….

Sitter och är hundvakt nu åt valpen, har min vovve här också, dom ligger i rummet och sover, jag tycker att det är kallt, men jag vill inte stänga ytterdörren, för då kan inte valpen gå ut o pinka när hon vill….

Den 14 september ska jag ha uppföljning med min handlägare på SOL tillsammans med boendestöd hemma hos mig, det kommer gå strålande, jo tjena, det är i alla fall det jag försöker att intala mig själv. Kan inte hjälpa att jag blir supernervös inför möten, tycker att det är svårt när det är mig mötena handlar om. Ibland önskar jag att jag bara kunde vara ”normal” och slippa gå till psykosmottagningen för att få mediciner och att jag kan gå till affären själv och komma därifrån med det jag skulle handla…slippa paniken när jag ser att det är mycket människor i butiken. Ibland är det till och med så jobbigt att jag skulle vilja gråta, var nära i måndags…suck…när ska någonsin bli normal…..?? Oo

Filed under Okategoriserat | Comment (0)