Jag och SM
Vissa dagar när jag vaknar, känner jag bara att jag vill lägga mig i sängen igen och dra täcket över huvudet för att hoppas på en dag då jag vaknar och känner att idag ska jag prata med alla som vill prata med mig. Men det är bara att inse att den dagen troligtvis aldrig kommer att komma, jag kommer att vara ofrivilligt tyst i all evighet känns det som. Jag kan inte förstå att andra har det så lätt att säger mer än bara ett hej, jag får kämpa fram ett ynkligt hej som knappt hörs! Jag skäms lite över att jag inte har de tal och meningsuppbyggnad som alla andra, visst med vissa delar av familjen fungerar det normalt och jag kan säga långa avancerade meningar, men måste jag prata med någon jag inte känner så väl blir det helt fel, börjar bakvänt, orden hamnar huller om buller och jag tystnar lika fort som jag fått ur mig meningen.
För någon som inte har selektiv mutism är det svårt att förklara, tänk dig ständigt ångest, varje gång mobilen ringer och du ser att det inte är den far, varje gång du måste lämna ditt hem för att handla eller gå ut med hunden, utanför ytterdörren kan vad som helst hända, grannar som säger hej och vill fråga något eller bara ha ett trevligt litet samtal. När du själv vet att det kommer att gå åt skogen, du koncentrerar dig på att förska förstå vad som kommer ur munnen på den som pratar, när du kopplar ihop vad som sagts har du missat halva samtalet och står där som ett frågetecken.
Jag får inte bara ångest av ovissheten, jag blir svettig, känner hur rodnaden kommer i ansiktet, blir illamående, får ångest huvudvärk, hjärtat slår så att det bankar i bröstkorgen och dina tankar är bara hur du ska komma därifrån snabbast.
På min sysselsättning är det ständigt nya prövningar, kunder som vill fråga och ha hjälp, det enda jag kan säga som jag har i huvudet är ”hej, jag ska hämta nån som kan”, men det är inte alltid som sagt att meningen kommer ut rätt. När jag själv hör hur fel det blir så tittar jag ner i golvet och säger ”jag är bara praktikant”, sen vänder jag mig om för att leta upp min handledare som också äger butiken.
Det är inte så att jag trivs med att bara kunna prata ordentligt med min far, men jag har accepterat läget att just nu är det så här och jag behöver hjälp för att komma ur det här. Jag är i en ond cirkel som jag inte kan bryta mig ur själv…..
Filed under Selektiv Mutism | Comment (0)Apo-dos rullen som försvann
Jag förstår inte varför det jämt och ständigt ska krångla för mig, den här gången med leverans av min medicinrulle, brukar hämta den helgen innan det tar slut (har till måndagen). Fanns det någon rulle med mitt namn på apoteket? NEJ! Så nu måste jag få min far att ringa dosapoteket i Örebro, hoppas att det bara har dröjt med leveransen till Apoteket och att rullen finns där i morgon eller om dom skickat den till psykosverksamheten, hur som helst ska far ringa och höra efter var medicinen tagit vägen. Hade världens nojja igår för att rullen inte fanns där den ska vara, tänkte att jag inte skulle få någon medicin, men far försäkrade mig om att det ska lösa sig. Hittar inte medicinen rätt för psykosverksamheten fylla min dosett istället helt enkelt.
Men jag blir alltid lika orolig när saker och ting inte flyter på som det brukar göra, det känns tungt, som att jag har ett stor tyngd runt halsen som håller på att kväva mig.
Nu idag ska jag försöka att inte tänka mer på detta, ska kanske iväg till mormor och morfar i en annan stad för att fira min ena bror som fyller år. Själv tycker jag att det är jobbigt och ansträngande att vara tillsammans med familj och släkt, dom pratar helt enkelt för mycket och jag hänger inte alls med, utan sitter bara på en stol och väntar på att vi ska åka hem.
Filed under Okategoriserat | Comment (0)