tandläkare

Nu är ännu ett tandläkarbesök avklarat, min tandläkare är verkligen bra, hon ska ringa och prata med sjukhustandvården för att berätta vad hon tycker att dom ska göra och vad hon ska fortsätta med. Känns skönt att veta att hon och den andra kvinnan som jobbar på kliniken bryr sig.

Hos tandläkaren igår fick jag bedövning för första gången, om man inte räknar med när jag slog av en av framtänderna. Fick tårar i ena ögat för att det sved, men det gör fortfarande inte lika ont som att få injektionen i den bakre regionen. Nu ska jag i alla fall till sjukhustandläkaren på tisdag efter att jag varit på mottagningen och fått min vanliga injektion. Sen i början av december ska jag till kungsplans kliniken igen och få hjälp att ”polera” tänderna, vad det nu menas?

trött

Det är sjukt att man kan vara så trött, att till och med håller på att somna när man kör bil. Har i alla fall kontaktat min vårdcentral, för att kolla upp järnvärdet, det var lågt förut, frågan är om det blivit värre eller vad fasen som är felet nu….Alltid ska det vara någonting. Jag tog mig för att ringa, eftersom att jag ska till specialist tandvården och då kan det vara bra att veta om man har allvarlig järnbrist eller bara så där lite lagom. Sen skrämde det mig att jag nickade till igår när jag körde hem med bilen till mig……

På torsdag blir det i alla fall en promenad till vårdcentralen, efter att man varit hos tandläkaren på morgonen.

Då har man varit på bio, riktigt trevligt. Jag kunde sitta hela filmen ut och hänga med. men i slutet när vi skulle gå fi k jag panik, så trångt och en kille gick in i mig. Det är inte lätt att vara mig  alla gånger. Nu sitter jag och håller på att vänja mig vid den här plattan och det går hyfsat. Rolig leksak, men praktiskt att ta med sig.

min kontaktperson är härlig, jag tycker om henne, tror vi kommer bli bra vänner och ha mycket roligt tillsammans. Just nu känns det som att hon är min ända riktiga vän, bostöd är ju här för att jobba med mig, så det blir ju inte samma sak, som en vän. Det verkar som att jag får med mig bostöd på läkarsamtalet i slutet på nästa månad. Ska skriva ner det vi prataddom sist på mötet, har inte gjort det än.

förlåt

Nu ska jag låta dig vara, jag svär! Kommer aldrig mer att störa dig eller ens sätta min fot innanför dina väggar som skyddar dig mot världen. Vet inte om du någonsin förstod dig på mig, men jag begär ingenting av dig längre. Du fanns där ett tag, sen när det blev svårare i livet försvann du från mig, du gjorde det klart för mig att det finns viktigare saker i ditt liv än att vara min vän. Jag lider i det tyst, men nu finns det andra för mig, du hade en speciell plats i mitt hjärta, men nu arbetar jag på att fylla tomrummet med någon annan, som inte vänder ryggen åt mig. Jag vet att jag är udda och aningen speciell, men det kan inte stå i vägen för vänskapen, du är inte perfekt, så varför ska jag vara det?

Har en kontaktperson som inte verkar skrämma sig av mig, du kanske kan fylla mitt tomrum, efter en älskad vän. Snart är jag redo att plocka ner allt vi hade byggt upp, för att bygga upp nya minnen och föremål med andra.

När jag sitter här i min lägenhet, musiken på hög volym, djuren som sover, tänker jag mycket på vad jag gjort mot alla för att inte få vara med längre.

FÖRLÅT SÅ MYCKET!

social fobi o SM

Nu börjar jag tröttna på vissa personer, som säger sig ha just SM, när man har SM så är det inte så att alla undviker alla andra människor. Man är inte rädd för att gå utanför dörren, det är själva när man är tvungen att prata som ångesten kommer och det låser sig. Med åren lär man sig att leva med detta, blir själv van vid att vara tyst, men att ha ångest för att bara gå utanför dörren är social fobi. Visserligen är SM en form av social fobi, men med åren när man börjar bli vuxen går detta över till just social fobi i många fall.

Jag blir trött på er som säger er ha SM, som om det skulle vara det besvärligaste som finns! Nu är det så att vi lever i Sverige ett utvecklat land med många hjälpmedel för att göra sig förstådd. Själv använder jag dator på möten, har tankar på att skaffa en I-Pad som är lite smidigare, papper och penna finns, lappar, skaka, nicka på huvudet eller rycka på axlarna. Det verkar som att många finner sig i sin situation som stum, men inte jag! Jag har varit stum sen 5-6 års åldern, hade inte många vänner, höll mig för mig själv och så vidare. Nästa år fyller jag 25 år, har fortfarande som mål att kunna föra ett samtal med någon utomstående.

Om ni undrar min åsikt angående SM om jag har det eller om det bara är vanlig socialfobi, så kan jag säga att jag bara har ångest och låser mig på möten, jag klarar av att gå ut själv, säga hej till grannarna. Jag har hjälp av boendestöd med att handla, då det är svårt med mina spöken, alltså psykosen, för psykosen är ett större problem än att vara stum.

Det är framför allt när jag är tvungen att prata om jobbiga saker om mig själv som det låser sig, så ja, jag har SM fortfarande. Det är inte som att jag ser en viss person och jag springer åt andra hållet, vissa gånger går det att säga hej och några ord till, annars nickar jag och ler för att sedan gå vidare. Det kan ju inte alltid gå att säga hej till alla tänker jag.

Det är inte många som förstår min ångest och oro över att behöva prata, det är inte lätt när alla tar förgivit att alla kan prata på som värsta prat kvarnarna. Mina handikapp syns inte på utsidan, jag försöker att verka normal, men det är inte alltid det går med tanke på autismen som gör att jag inte riktigt hänger med i det sociala samspelet. Fast jag försöker i alla fall, vissa gånger lyckas jag, medan andra så går det åt helvete och då känner jag mig väldigt nere.

Tänk på att personer med SM inte är rädda för just dig, det är snarare ångesten som fyller hjärnan och kroppen, som gör oss stela och obekväma. Men så värst rädd kan man inte säga om den saken, då är det mer social fobi i annan form. Visserligen så undviker vi situationer där vi måste prata, men det flesta är med i alla fall, utan att säga något, det är min erfarenhet.

Detta handikapp är ingenting att skämta om! Det är allvarligt och personer med detta måste få hjälp att komma ur det, med hjälp av terapi och tabletter mot ångest i vissa fall. Det är viktigt att hjälpas åt att hitta ett sätta att kommunicera innan vi med SM har hittat oss själv och våra röster för att kommunicera den vägen. När vi väl gör det, gör inte en stor grej av det hela, ni får tänka för er själva ”GUD VA ROLIGT H*N HAR EN RÖST OCH SA EN MENING” Det bästa är att låta det vara som att vi alltid har pratat med just dig, för annars finns det riska att vi tar tre steg tillbaka, för vi vill inte ha uppmärksamhet riktade mot oss……tänk på de!

Jag har börjat med en helt ny attityd med SM, jag går in med inställningen detta kommer att fungera, jag ska inte ge upp och slå av kroppen och hjärnan, säga några ord så har jag kommit en bit på vägen. Nästa gång jag träffar samma person igen så är målet att säga ytligare ett ord och så vidare nästa gång. En så länge har det gått bra med bostödet i alla fall…….det finns

HOPP FÖR MIG OCKSÅ

You could lose your faith in music
Or lose your faith in friends
You could lose your faith in freedom
Feel trapped in your own skin

I will not just lay down and take this!
Not again, not again.

De Går BRA!

Det går bra nu! Det är tänkt att jag ska ta en hel zyprexa på kvällen, men jag känner att det blir för mycket, jag blir alldeles dåsig och sömnig dagen efter. Fast fördelarna är att bostödjarna tycker att det går att prata med mig, som den idag sa, idag är det som natt och dag med dig. Ler hela jag när jag får höra det!

Zyprexan gör att jag blir lugn, det känns inte som att jag klättrar på väggarna av oro, ångest och spöken. Jag kan till och med sätta spökena lite åt sidan, köpte soppa idag som jag tycker om, så att jag tänkte att jag ska äta två gånger om dagen i alla fall en dag. Som sagt jag kanske inte är den mest hälsosammaste personen som finns, men jag lever. Funderar på att ringa VC och be om att få ta blodprov för att se mitt järnvärd, känns som att det inte är bra, flera säger att jag är blekare än vanligt, lätt yr i huvudet, tröttare än vanligt men det beror ju lite på zyprexan också. Tänker att det kan vara bra att testa det och så kalcium värdet också, för det var ju i botten det också för snart ett år sen.  Det är inte lätt att vara mig ibland.

OJ! Glömde nästan att jag ”förde ett samtal” med min boendestödjare idag, kändes suveränt. Det var fler ord, vi pratar meningar och jag hade inte dödsångest om att allt skulle gå fel. Vi pratade om mina djur och tandläkaren, det gick verkligen bra idag.

Men jag vet att när jag tar tre kliv fram, kommer det ett tillbaka steg, men jag tror verkligen att min läkare har hittat rätt dos på medicinerna och på tisdag ska jag till mottagningen för att få injektion och nya tabletter. Samtidigt då ska jag lämna in papper till min läkare om samtalet vi hade sist, då ska jag be om en mindre styrka på zyprexan, för jag tänker testa att ta en halv tablett istället för en hel. När jag tar den så behöver jag inga sömnpiller alls, kan vara vaken lite längre, men vänder inte på dygnet för det, som jag brukar.

Min medicinlista har blivit lång igen………..

tider o tider

Jag som klagat på att jag inte har små mycket att göra, det damp ner tre tider till olika vårdenheter, som jag ska till i november. Trodde det skulle ta år och dagar innan jag skulle få tid till sjukhus tandläkaren, men ack så fel jag hade. Var inställd på att fixa det som min privata tandläkare skulle göra först och sen få i tid i början på nästa år.  Fick smått panik när jag fattade att det var folktandvården som skickat till mig, sist jag var där så var jag inte i den bästa fysiska formen, men dom försökte att ta röntgenbilder fast jag höll på att kräkas hela tiden av den där grejen dom vill att man ska ha i munnen. Ingen sympati där inte! Hur som helst är det en helt ny tandläkare och tandsköterska jag ska träffa där, tror att jag kommer att klättra på väggarna när den dagen kommer. Tiden är dessutom på eftermiddagen, så jag har hela dagen på mig att varva upp mig till panik stadiet.

Tid hos min läkare på mottagningen också i slutet av november, får se om jag får mig med min boendestödjare igen eller om jag ska knata dit själv. Kom i alla fall på att jag måste lämna in papperet med frågor som jag fick sist jag var där, får väl ta och göra det i morgon, vet ju aldrig hur deras system med lappar och post fungerar. Inte så bra alla gånger mellan dom på mottagningen.

I morgon är det tandläkaren igen, rotfylla en huggtand som folktandvården bestämde sig för att borra upp för två år sen, när jag kom in för att jag slagit av tanden bredvid. Ja, då bestämmer vi att vi ska borra upp den bredvid, när det inte var där problemet låg…….hur tänker man egentligen?! Kommer man in för en sak, kan man väl inte göra nåt helt annat, utan att säga något förrän det är klara med behandlingen. Ogilla det starkt!

På torsdag ska jag träffa min kontaktperson igen, vet inte vad vi ska göra. Har ingen bra fantasi själv, det enda jag gör på dagarna är att träffa min far och bostöd, ta hand om djuren, sitta framför datorn, spela lite tv spel, teckna lite, lägga några bitar på mitt nya pussel……inte så mycket titta på tv…går ju i alla fall ingenting vettigt att se…

Nu verkar det som att jag får börja på den sysselsättningen jag vill, ska på möte med arbetskonsulten ang det på torsdag, sen ett möte nästa vecka och sen veckan efter det blir det till ett studiebesök. Hoppas detta går vägen!!

Idag har terrariet byts ut mot akvariet istället, för att förhoppningsvis få igång min älskade sköldis igen, blir lite fuktigare, bytt ut barken mot mull. Just nu så står den andra sköldpaddan och stirrar ut mig…..hen vill nog ha mat igen……står torsk på schemat!

knäppt…

I morse vaknade jag med tanken ”vad gör jag här, varför finns jag fortfarande?” Det är inte som att jag vill ge upp och försvinna för evigt, men dom tankarna har funnits där så länge jag kan komma ihåg. Varför ska jag ens bry mig, när det känns som att allt håller på att gå åt helvete?

Men nu är det ju inte så att allt går åt helvete just nu har ju faktiskt lyckats att gå till tandläkaren utan att ha dött i stolen….

bryr ni er??

Idag har jag längtat väldigt mycket till snön och första advent! Första året i min lägenhet då jag mår ”bra” och kan njuta av livet. Har letat upp min snögubbelampa som skiner upp en liten del av rummet, väldigt hemtrevligt. Tycker det kan bli jul nu, inte för att jag längtar efter att behöva ut och leta julklappar, bara att få ha julkänslan.

Jag planerar på att vara hemma över julen, inget sovande på avdelning, nu när jag var på läkarsamtal fick jag ju ny medicin som jag ska ta vid behov och hoppas på att det hjälper, hjälper det inte måste jag ta kontakt med mottagningen eller psykjouren.  Men nu känns det bra, det känns som att det kommer att bli ordning, nu har jag en kontaktperson som jag kan prata lite med, henne kommer jag att träffa en gång i veckan och hitintills har jag pratat mycket med henne när vi träffades, bara för att jag gett mig fasen på att det ska fungera. Jag vill inte sitta själv i min lägenhet, bara komma ut med hunden, bostöd och min far.

Många kanske ”känner” mig, men hur många känner mig verkligen? Hur många har tagit sig tiden till att låta mig kommer ur mitt skal? Hur många har inte tänkt tanken att det är något fel på mig bara för att jag inte pratar och är tillbakadragen? Hur många har inte låtsas om mig, suckat, skakat på huvudet, vänt sig om och pratat med någon annan? Hur många har inte pratat med andra om vad felet är på mig, bara någon meter ifrån mig? Vill ni veta en sak, jag HAR ÖRON, jag HÖR!

Ber ni någon som brutit benet att sluta göra sig till och använda båda benen? Säger ni åt någon som nästan är döv att lyssna bättre?

NEJ

Säger ni åt någon som har autism och selektiv mutism att bara prata, använda kroppsspråket och hänga med i det sociala spelet, fast ni vet att det är nästintill omöjligt?

JA

Ni vet att personen får svår ångest, blir torr i munnen, känner sig kräkfärdig, är på väg att svimma, hjärtat rusar, det flimrar framför ögonen och ni vet mycket väl att allt blir som en dimma, men BRYR ni er?

NEJ!!

Vad jag upplevt så gör ni det egentligen  inte………

Jag har i alla fall bra personer runt om mig, inom vården och kommunen som kämpar för mig. Känner mig totalt misslyckad när jag inte ens får fram ett hej till bostöd, men ingen verkar förstå vilket nederlag det är för mig. Ingen verkar veta hur mycket jag tänker på vad som gick fel ännu en gång? Jag vill kunna börja ett samtal själv, säga en hel mening, om precis vad som helst, bara jag säger en mening. Det spelar ingen roll om jag tystnar helt efter, bara jag sagt en hel mening!! Jag ska ha det som mål, jag ska säga en mening, starta ett samtal med någon från bostöd. Med min kontaktperson kan jag säga korta meningar, hon känner inte till min bakgrund på samma sätt som alla andra, hon fokuserar på det som är bra och låter mig berätta i min takt.

Verkligheten, dröm världen eller spökzonen?

Igår kväll tog jag ett piller som jag fick utskrivet, hade totalt glömt bort den sköna känslan av att bara glida mer världen och bara stanna upp för att titta på allt och alla. Det här känns fel, men jag längtar efter den känslan, att bara lägga sig i sängen och komma in i dröm världen, istället för spökzonen. Men det är inte bra att leva i dröm världen heller, jag borde ju leva i verkligheten och inget annat.

Verkligheten är kall och grym, liksom spökzonen men där vet man vad som väntar, det kan man inte säga om verkligheten. Dröm världen är bra, det mesta är lugnt och trevligt….att sväva bland molnen och inte ens tänka på verkligheten….