bryr ni er??

oktober 10th, 2011

Idag har jag längtat väldigt mycket till snön och första advent! Första året i min lägenhet då jag mår ”bra” och kan njuta av livet. Har letat upp min snögubbelampa som skiner upp en liten del av rummet, väldigt hemtrevligt. Tycker det kan bli jul nu, inte för att jag längtar efter att behöva ut och leta julklappar, bara att få ha julkänslan.

Jag planerar på att vara hemma över julen, inget sovande på avdelning, nu när jag var på läkarsamtal fick jag ju ny medicin som jag ska ta vid behov och hoppas på att det hjälper, hjälper det inte måste jag ta kontakt med mottagningen eller psykjouren.  Men nu känns det bra, det känns som att det kommer att bli ordning, nu har jag en kontaktperson som jag kan prata lite med, henne kommer jag att träffa en gång i veckan och hitintills har jag pratat mycket med henne när vi träffades, bara för att jag gett mig fasen på att det ska fungera. Jag vill inte sitta själv i min lägenhet, bara komma ut med hunden, bostöd och min far.

Många kanske ”känner” mig, men hur många känner mig verkligen? Hur många har tagit sig tiden till att låta mig kommer ur mitt skal? Hur många har inte tänkt tanken att det är något fel på mig bara för att jag inte pratar och är tillbakadragen? Hur många har inte låtsas om mig, suckat, skakat på huvudet, vänt sig om och pratat med någon annan? Hur många har inte pratat med andra om vad felet är på mig, bara någon meter ifrån mig? Vill ni veta en sak, jag HAR ÖRON, jag HÖR!

Ber ni någon som brutit benet att sluta göra sig till och använda båda benen? Säger ni åt någon som nästan är döv att lyssna bättre?

NEJ

Säger ni åt någon som har autism och selektiv mutism att bara prata, använda kroppsspråket och hänga med i det sociala spelet, fast ni vet att det är nästintill omöjligt?

JA

Ni vet att personen får svår ångest, blir torr i munnen, känner sig kräkfärdig, är på väg att svimma, hjärtat rusar, det flimrar framför ögonen och ni vet mycket väl att allt blir som en dimma, men BRYR ni er?

NEJ!!

Vad jag upplevt så gör ni det egentligen  inte………

Jag har i alla fall bra personer runt om mig, inom vården och kommunen som kämpar för mig. Känner mig totalt misslyckad när jag inte ens får fram ett hej till bostöd, men ingen verkar förstå vilket nederlag det är för mig. Ingen verkar veta hur mycket jag tänker på vad som gick fel ännu en gång? Jag vill kunna börja ett samtal själv, säga en hel mening, om precis vad som helst, bara jag säger en mening. Det spelar ingen roll om jag tystnar helt efter, bara jag sagt en hel mening!! Jag ska ha det som mål, jag ska säga en mening, starta ett samtal med någon från bostöd. Med min kontaktperson kan jag säga korta meningar, hon känner inte till min bakgrund på samma sätt som alla andra, hon fokuserar på det som är bra och låter mig berätta i min takt.


Trackback URI | Comments RSS

Leave a Reply

Name (måste anges)

Email (måste anges)

Webbplats

Speak your mind