social fobi o SM
Nu börjar jag tröttna på vissa personer, som säger sig ha just SM, när man har SM så är det inte så att alla undviker alla andra människor. Man är inte rädd för att gå utanför dörren, det är själva när man är tvungen att prata som ångesten kommer och det låser sig. Med åren lär man sig att leva med detta, blir själv van vid att vara tyst, men att ha ångest för att bara gå utanför dörren är social fobi. Visserligen är SM en form av social fobi, men med åren när man börjar bli vuxen går detta över till just social fobi i många fall.
Jag blir trött på er som säger er ha SM, som om det skulle vara det besvärligaste som finns! Nu är det så att vi lever i Sverige ett utvecklat land med många hjälpmedel för att göra sig förstådd. Själv använder jag dator på möten, har tankar på att skaffa en I-Pad som är lite smidigare, papper och penna finns, lappar, skaka, nicka på huvudet eller rycka på axlarna. Det verkar som att många finner sig i sin situation som stum, men inte jag! Jag har varit stum sen 5-6 års åldern, hade inte många vänner, höll mig för mig själv och så vidare. Nästa år fyller jag 25 år, har fortfarande som mål att kunna föra ett samtal med någon utomstående.
Om ni undrar min åsikt angående SM om jag har det eller om det bara är vanlig socialfobi, så kan jag säga att jag bara har ångest och låser mig på möten, jag klarar av att gå ut själv, säga hej till grannarna. Jag har hjälp av boendestöd med att handla, då det är svårt med mina spöken, alltså psykosen, för psykosen är ett större problem än att vara stum.
Det är framför allt när jag är tvungen att prata om jobbiga saker om mig själv som det låser sig, så ja, jag har SM fortfarande. Det är inte som att jag ser en viss person och jag springer åt andra hållet, vissa gånger går det att säga hej och några ord till, annars nickar jag och ler för att sedan gå vidare. Det kan ju inte alltid gå att säga hej till alla tänker jag.
Det är inte många som förstår min ångest och oro över att behöva prata, det är inte lätt när alla tar förgivit att alla kan prata på som värsta prat kvarnarna. Mina handikapp syns inte på utsidan, jag försöker att verka normal, men det är inte alltid det går med tanke på autismen som gör att jag inte riktigt hänger med i det sociala samspelet. Fast jag försöker i alla fall, vissa gånger lyckas jag, medan andra så går det åt helvete och då känner jag mig väldigt nere.
Tänk på att personer med SM inte är rädda för just dig, det är snarare ångesten som fyller hjärnan och kroppen, som gör oss stela och obekväma. Men så värst rädd kan man inte säga om den saken, då är det mer social fobi i annan form. Visserligen så undviker vi situationer där vi måste prata, men det flesta är med i alla fall, utan att säga något, det är min erfarenhet.
Detta handikapp är ingenting att skämta om! Det är allvarligt och personer med detta måste få hjälp att komma ur det, med hjälp av terapi och tabletter mot ångest i vissa fall. Det är viktigt att hjälpas åt att hitta ett sätta att kommunicera innan vi med SM har hittat oss själv och våra röster för att kommunicera den vägen. När vi väl gör det, gör inte en stor grej av det hela, ni får tänka för er själva ”GUD VA ROLIGT H*N HAR EN RÖST OCH SA EN MENING” Det bästa är att låta det vara som att vi alltid har pratat med just dig, för annars finns det riska att vi tar tre steg tillbaka, för vi vill inte ha uppmärksamhet riktade mot oss……tänk på de!
Jag har börjat med en helt ny attityd med SM, jag går in med inställningen detta kommer att fungera, jag ska inte ge upp och slå av kroppen och hjärnan, säga några ord så har jag kommit en bit på vägen. Nästa gång jag träffar samma person igen så är målet att säga ytligare ett ord och så vidare nästa gång. En så länge har det gått bra med bostödet i alla fall…….det finns
HOPP FÖR MIG OCKSÅ
You could lose your faith in music
Or lose your faith in friends
You could lose your faith in freedom
Feel trapped in your own skin