detta har hänt

Då har man varit hos tandläkaren, blir till att åka tillbaka till kliniken i nästa vecka, men med ”droger” i blodet för att kunna slappna av. Tog dessutom fem röntgen bilder, framsteg från att inte klarat av att ta några alls. Jag kommer att bli remitterad till sjukhustandläkaren för att operara bort några tänder som inte är bra alls.  Hoppas på att detta kommer att gå vägen!

Igår var det läkarsamtal, vilket gick bra, fick ny medicin utskriven att ta vid behov, eftersom att läkaren tyckte att det var totalt onödigt att hamna på avdelning för att få en tablett, vila och sen åka hem. Det kan jag ju göra hemma, äntligen någon som förstår! Dyr som  F A N var medicinen i alla fall….suck….

Igår träffade jag också min kontaktperson för första gången, hon verkar cool. Vi ska träffas på lördag och ta en promenad med min hund.

Sen vill jag bara säga att jag OGILLAR skarpt den eller dom som har skrivit orden ”bitch” och ”hora” på min ytterdörr, om 35 min ska jag nog ha samlat nog med mod för att ringa Fastighetsteknikern och hoppas på att någon kan komma och ta bort de!

va den du är

Att acceptera någon precis som han/hon är, borde vara något självklart för alla! Men varför, VARÖR?! Gång på gång får jag höra att jag är knepig och borde ta mig i kragen, själv så har jag insett att det bara är att acceptera sig själv, jag kan inte ro för varken autismen, selektiv mutismen eller psykosen. Det enda jag kan göra att ta emot hjälpen (vilket jag har svårt för) och försöka hitta en väg ut. Än så länge har jag inte hitta den rätta vägen, men jag kommer nog till den korsningen i mitt liv tillslut….hoppas inom den närmsta framtiden.

Men det ska nog bli ordnig på mig också, jag kanske inte alltid verkar som att jag njuter och älskar livet, men enligt mig så går man in med inställningen att allt kommer gå åt helvete och det går bättre än förväntat så känner man sig duktig, även hur litet framsteget/lyckan må varit.

Den dagen då jag vaknar upp ur min dystra psykotiska värld och inser att världen utanför min bubbla inte är så hemsk, vet jag inte om jag kommer att skratta eller gråta.

drömmar…..

Söker med ljus och lyckta efter något att se fram emot, just nu ser det rätt dystert ut. Den enda längtan jag har är att förhoppningsvis inte kommer att drabbas av stor panik på tisdag, när jag ska gå till tandläkaren och höra vad hon kan göra för mig. Har fått tag på en privat som verkar väldigt bra, har fått flera mail av henne, så jag hoppas verkligen att detta kommer att gå bra.

Så var det läkarsamtal för mig på onsdag tillsammans med min boendestödjare som kommer med, eftersom att jag inte kan kommunicera som en normal människa blir det lättare om hon är med. Hon känner mig, läser mina mail och har vidarebefordrat det till min läkare, så ska det nog gå åt rätt håll. Det nog inte bara jag som tröttnat på att allt står still runt om mig, så nu ska boendestöd ta tag i det hela. Konstigt nog att jag inte ens nervös inför det heller, undra vad som har hänt med mig, kommer väl att klättra på väggarna när det väl blir dom dagarna.

Jag har i alla fall en dröm om att tandläkaren fixar dit en ny tand, så att jag inte bara har en tredjedels tand, hoppas att hon säger det där kan jag fixa på en gång! Men det kommer väl inte att inträffa?!

Jag skulle kunna döda för att få någon form av sällskap nu, sitter här med mina djur som bara ligger och sover…..vad ska jag göra??

tankar

Ibland undrar jag om alla glömt bort mig, för det ingen som vill något verken på mobilen eller facebook. Även om jag är mycket ensam så får man komma ihåg att jag aldrig är riktigt ensam, har ju mina spöken, fast det vore ju trevligare att se en person framför sig som pratar med mig.

Idag har jag varit med far i Vås, vi köpte skor, för en gångs skulle hittade han skor som passade. Var inte alls mycket folk, alldeles lagom för min del, inte för att jag pratade med någon annan förutom min far då. Personen i kassan får tycka att jag är knäpp, när jag stod där och stirrade på kortterminalen.

Han är fortfarande rätt borta, hoppas att han stannar borta den dagen jag ska till tandläkaren, för jag kommer redan att vara skräckslagen och det hjälper inte att jag har honom i huvudet som berättar hur sjuk jag kommer att bli. Han kommer väl att lura i mig att jag kommer att ta en grym död bara för att jag har tandläkaren som petar runt i min mun, men än så länge har jag modet kvar, har gett mig fan på att jag ska klara detta. Blir väl till att ta en sömntablett kvällen innan så att jag får sova och sen lite lugnande någon timme innan jag ska dit. Det här kommer att bli bra!

hopplöshet

Jag har ätit min fryslåda med sorg idag, kommer han aldrig att komma tillbaka på riktigt, ska jag sitta fast med två andra spöken som ekar i mitt huvud? Jag kan ju alltid lyssna på h*n som inte är så farligt, men även denna har sina egenheter.

I morgon är det dags att ta sig upp till mottagningen igen, det kan inte vara så illa som det var sist jag var där, då fastnade jag mest hela tiden och var ledsen, vilket sjuksköterskan märkte. Känner mig lite som ett miffo när jag står där och verken kan röra mig eller få ur mig något alls. Är jag ett hopplöst fall?! Det undrar jag, för jag tror det mer och mer, har underliga drömmar som får mig att vakna med ett ryck……vad är det med att vara ”normal”? Hur känns det? Är det något som är värt att sträva efter??

han kom, han gick

Det borde vara förbjudet att vara så här trött, fattar inte vad jag håller på med, har sovit som en stock denna natt, men fortfarande trött.  Har legat nu på morgonen i sängen och ”lyssnat” på radion, vet inte hur mycket jag varit med, men det är skönt i alla fall.

Han kom och vände igår kväll, precis när jag var på väg att somna, han berättade inte varför han var borta, sa bara att jag ska följa reglerna och sen somna jag, sen på morgonen var han borta igen. Hon är i alla fall glad över det, hon tycker inte om dom andra, tror hon skulle jubla om nummer tre försvann, eftersom att h*n hånar henne.

Idag kommer boendestöd och jag vet inte hur det ska gå, hur ska jag kunna välja rätt utan honom? Kommer jag att bli sjuk? Får väl handla samma sak som jag handlade när han var med och hoppas på att reglerna inte ändrat sig. Jag har ju lärt mig att följa honom och jag tänker i alla fall inte följa henne igen, det slutade bara illa sist.

han är försvunnen ännu

Han är borta sen igår kväll, jag har mesta del av kvällen, natten och morgonen legat i sängen och stirrat in i väggen medan jag väntat på att han ska komma tillbaka. Men han har fortfarande inte kommit tillbaka, min fråga är kommer han någonsin tillbaka?! Vem ska säga till mig vad jag kan och inte kan göra, tänk om allt blir fel och jag blir sjuk, ett steg närmare slutet. Man tycker ju att han ska komma tillbaka, jag väntar mig att höra hans stämma när som helst.

Som jag har skrivit tidigare tror jag inte att någon förstår vad jag går genom, det känns fortfarande som att jag kan leva med alla tre av mina spöken, utan känns det bara tomt och skrämmande. Jag lever efter världens och deras regler, kanske inte alltid är så lätt för andra att förstå.

Om jag fick välja skulle jag hellre vilja att hon försvann, hon är elak och krävande, fast hon är också sällskap i min tysta värld. Jag är inte som alla andra, förut tyckte jag inte att det var något konstigt att vara tillsammans med mina spöken, inte för att det är så underligt nu heller, men nu vet jag att inte alla har såna vänner som jag.

Jag undrar var brevet är som säger när jag ska få träffa min kontaktperson som jag ansökt om och blivit beviljad. Känner mig ensam, vill bara ha lite mänsklig kontakt med någon annan än min far………

Hoppas han kommer att komma tillbaka….

en dag som idag

Jag kommer numera att blogga på denna adress, då den andra ändrat sina regler och gränser. Jag har länkat till min gamla blogg, där kan ni läsa bakgrunden om vad som hänt och hur jag upplevt vissa saker jag varit med om.

http://jagominadiagnoser.bloggo.nu/

Idag har jag och tre familjemedlemmar varit hos min mormor och morfar för att hämta en soffa, två fåtöljer och två sängar, eftersom att dom hade köpt nya. Min bror hyrde en stor kärra som allt lastades in i, hela tiden så kände jag att mitt huvud inte var med, dessutom har jag problem med ögonen nu igen. Det var nästan ett år sedan sist, igår kväll var dom knall röda, i morse rosa, sen syns det ingenting på dom förutom att det är lite svullet runt om ögat, vet inte vad jag ska göra åt detta.

Jag har kommit på att jag nästan ständigt är orolig och har ångest, varje gång jag går utanför dörren känns det hemskt, vad ska hända, kommer någon att tvinga mig att prata?? Ibland drömmer jag om att jag är som alla andra, dvs inga spöken i huvudet, ingen autism eller selektiv mutism, jag har vänner och är tillsammans med dom, kan äta vad jag vill utan att tro att jag kommer att bli sjuk och avlida.

Har en känsla av att det kommer att ta upp mina matvanor på läkarsamtalet då min bostödjare är med, hon vet ju liksom vad jag handlar och det är inte mycket. Jag äter min fryslåda och på kvällen en burk med grönsaker, ibland kan jag slå till med lite majschips.

Den senaste tiden har inte mina spöken pratat så mycket med mig, dom har varit lite frånvarande, vilket jag fortfarande har svårt att vänja mig vid, föredrar nästan när dom är där, men alla tror att allt blir BRA bara för att dom inte är lika mycket som förut. Jag tror inte att folk tänker på att dom funnits där i åratal och sen att dom inte skulle finnas, när man är van vid det, hur tror ni att det känns?? Ibland när det är riktigt tyst får jag panik och kan inte hålla tillbaka tårarna, tycker verkligen inte om det.  Fast så finns det ju dom gångerna jag går in i den så kallade spökzonen och fastnar där, inte det mest hälsosammaste, då är det enda jag har bestämda tankar om är djuren, alla dom måste bra, sen skiter jag i mig själv, sover, äter inte……hopplösa lilla jag liksom……

Jag erkänner jag har sjukdoms skräck, jag avskyr tanken på att jag någon dag kommer att ha andra sjukdomar än psykos, jag är livrädd för att till och med bli lite förskyld och nu verkar det som att min far är sjuk, det enda jag har är mina förbannade ögon som svider och börjar bli röda igen!! SUCK!