Hörru tanten!

Idag är jag bara så trött på världen, hade helst legat i sängen hela dagen, men jag tog mig i kragen och tog mig till jobbet i alla fall, kände mig helt slut i huvudet. Gjorde mina arbetsuppgifter, kollade genom akvarieavdelningen, hittade en död platy panda, ena ägaren frågar mig vilken döing jag hitta, jag pratar inte så mycket i vanliga fall, men utan att tänka säger jag ”fiat panda”, han titta bara på mig med ett stort leende och lite generat får fram, ”jag mena platy panda”…snacka om att jag inte var på topp idag. Sen så ringer det en otrevlig tant från kommunens avgiftshandläggare, hur skulle jag veta att det var mitt ansvar att skicka in nya hyran, när ingen sagt något om den saken? Jag kan ju inte vet, något jag aldrig hört förut! Men otrevlig var hon i alla fall! Hur kan man sitta och jobba på ett sånt ställe, när det finns flera som har grövre handikapp än mig?! Hörru tanten, byt jobb!

Ingen kontaktperson har jag fått, har tråkigt om dagarna, när jag hade min gamla hade jag i alla fall en dag i veckan att se fram emot. Hoppas på att få någon snart, när den där tanten ringde såg jag att det var kommunen, hade hoppats på att det var angående kontaktperson, men icke, en irriterad tant som vill dumförklara mig….

Nästa vecka ska jag få min injektion igen, den här gången en trappa ovanför på psykosverksamheten, jag ville inte flytta med allmän psyk ner på stan för jag kommer inte våga mig dit på egen hand. Nu har jag fått ett brev om en läkartid i juni, tack och lov fick jag den läkaren jag ville ha och inte den som försökte ta livet av mig. Tror min far får följa med på det mötet, det är ju semestertider, så vet inte hur min kontaktperson på boendestöd jobbar. Fast den här gången vill jag nog ha med min far och min surfplatta, så ska det nog bli bra! Det känns lite mer personligt att ha med honom, han vet ju hur jag fungerar och så…..

Den här läkaren jag blivit tilldelad nu har träffat mig förut, på den tiden då hennes kollega försökte ta livet av mig, hon träffa mig flera gånger på akutvårds avdelningen, där jag låg med apparater som hade koll på hjärtat och alla dropp jag fick! Herregud! Ibland undrar jag hur jag överlevde?? Jag menar jag hade ju tappat allt hopp om att någonsin få komma hem igen, framför allt när jag bara låg och kräktes, kunde inte röra mig, drömde jag om att jag skulle ta mig ner till järnvägen och få ett slut på allt, men jag var nog i alla fall för svag för att kunna genomföra något sådant och hade jag kommit hela vägen till rälsen så hade jag aldrig orkat häva mig över det höga stängslet….

Filed under Okategoriserat | Comment (0)