Spöken och älskade farmor

Jag vill vara fri, fri från allt, fri från alla tvång, fri från allt ansvar, fri från mardrömmar, fri från spöken…. Träffade på en annan funkis på nätet som också påstod sig höra saker, men att han har lärt sig att leva med det, han medicinerade inte, det vore något att slippa ta mediciner. Jag vill inte lära mig att leva med spökena, jag vill bli av med dem, men samtidigt vill jag ha kvar dem. Egentligen är jag rätt ensam, känner inte många, pratar nästan enbart med min far, resten av min familj har jag inte så tätt kontakt med, men jag kan i alla fall prata med dem, men det finns en spärr i huvudet som är svår att bryta. Spärren till att helt kunna tala fritt, jag tänker saker, men vågar inte säga det med egna ord, så det blir oftast ett tomrum inom mig, där jag egentligen hade velat dela med mig av något. Fast jag börjar bli van vid att inte kunna uttrycka mig fritt, men i perioder så är det väldigt jobbigt att inte kunna säga ex. Hur man egentligen mår eller vill göra. Jag har hela tiden tankar om vad andra tänker om mig, ibland hör jag saker av spökena som får mig att rycka till. I går var det svårt på jobbet, försökte tränga bort spökena, genom att rabbla låttexter i huvudet, men spökena finns där och gör sig påminda.

Den här låten rabbla jag om och om igen i huvudet, det är paramores ”in the mourning”

And it takes all my strength not to dig you up
From the ground in which you lay
The biggest part of me
You were the greatest thing
And now you are just a memory
to let go of
In the mourning I’ll rise
In the mourning I’ll let you die
In the mourning, all my sorry’s

Jag vill vara befriad från alla mardrömmar som får mig att vakna med ett ryck, på senaste har jag drömt om farmor, först är hon som jag vill komma ihåg henne, hon sitter i det gröna köket med sin kaffekopp och pratar glatt, säger ”Lia, du är hopplös”, nu gör det bara ont när någon annan säger det. På några sekunder förvandlas hon till den tant som inte kände igen mig, nästan tandlös, som inte kunde äta utan att sätta i halsen, när vi firade hennes 90 års dag med henne, så kommer jag aldrig att glömma orden ”Men HJÄLP mig då, jag behöver HJÄLP!”…. Jag hör henne fortfarande i huvudet, vill inte ha drömmar om att hon var sjuk, om jag ska drömma om henne, så vill jag ha min farmor som var hel och kry!

Filed under Okategoriserat | Comment (0)