vovven

Vem är jag, varför är jag här?

Det är bara mina djur just nu som får mig att le, jag känner mig lycklig med dem, vovven får mig att skratta när han går på två ben utomhus, han tröstar mig när jag är nere, kryper ner under täcket när han känner att jag behöver lugnas ner. Han tittar på mig med stora ögon, den där blicken som säger ”snälla matte, gör inget dumt”, det är han som får mig att hålla fötterna på marken och huvudet uppåt, utan honom skulle jag vara inlåst någonstans och bara ligger i en säng med mitt olyckliga liv….. Han får mig att känna mig behövd och älskad… <3

De senaste veckorna har jag inte alls haft någon lust att ta mig till jobbet på morgonen, men tagit mig i kragen för att gå dit. Hade uppföljning igår, det gick jätte bra, C hade inget att anmärka eller ta upp, men jag har en tid till arbetskonsulenten om en vecka på henne kontor för att gå genom del målen som C satt upp för mig.

Väntar fortfarande på att få brev från psyk för att diskutera medicin tillsammans med sjuksköterska och läkare, hade tänkt att få med mig boendestöd också, eftersom att min far kommer att vara hundvakt åt min mors valp, så kan inte han följa med. Sen väntar jag på tid till habiliteringen…..men det känns som att jag kommer att vänta ihjäl mig….

Filed under Okategoriserat | Comment (0)

ja du

Undra vart världen är på väg? Måste jag följa med? Kan jag inte få stanna här i evigheten?

Känner mig ensam, försöker att vara social, känns inte som att jag lyckas något vidare. Försöker att laga kontakten med min ena bror, samtidigt som jag tycker om honom, vill jag ha honom på avstånd för jag vill inte bli sårad ännu en gång. Det är svårt att leva…

Inte för att jag ska klaga på en kontaktis, men hon kunde höra av sig lite mer, känner att jag är får på om jag hela tiden ska skicka pip till henne. Fast jag har ju inte haft henne så länge, så det kommer väl med tiden att jag ska känna mig mer bekväm med henne.

Filed under Okategoriserat | Comment (0)