3 spöken

Inte den här morgonen vakna ja upp med talets gåva, känner mig besegrad, besegrad av mutism, besegrad av autism, besegrad av psykosen. Nu kommer jag att skriva något jag aldrig trodde att jag någonsin skulle ”prata” om offentligt och det är mina spöken, jag har namn på dem, en har jag namngett, medan de andra berättat sina namn för mig. Det är inte lätt för människor som inte haft spöken att förstå hur på trängande och påfrestande det är att nästan aldrig vara helt själv.’

Lillis: Är den som jag kommer ihåg har funnits där längst, hon är bestämd, det är inte undra på att det gått åt helvete när jag varit så inne på att lyssna på henne för hon har en bestämd åsikt om allt och alla. Som det här med maten, hon får mig att välja ett mål om dagen, när på dygnet spelar ingen roll, sen får jag vara nöjd. Jag får min mesta energi från juice, för dricka får jag göra så mycket jag vill. Det är inte lät att ha henne i bakhuvudet, höra att det är totalt förbudet att äta mer, även om jag vill, smyger så vet hon och ger mig världens ångest, förr kunde hon få mig till att straffa mig själv varje dag för allt jag gör som hon är emot. Ett tag hade jag så mycket blåmärken på armarna att jag inte ens kunde gå från duschen in till mitt rum utan att täcka armarna, jag skämdes för mina märken.

Howi: Han är misstänksam mot alla, säger att han vet vad andra tänker om mig, människor jag aldrig mött tidigare, kan ge mig en snabb blick, det startar upp honom, han går på högvarv. ”Den där människan kommer att följa efter dig, ta reda på vart du bor och misshandla dig, häll ner bensin i brevinkastet och tända på”. Den meningen använde han ofta och det fick mig till att inte gå nära ytterdörren, på nätterna gav han mig mardrömmar om att jag och mina djur skulle brinna inne, vi skulle äntligt få dö, men det är inte min dröm, det är hans. ”Kommer du ihåg honom? Han som ville plåga dig? Detta kan vara din nya plågare, låt honom lägga sina fingrar på dig, njut av smärtan!” Finns det något jag inte vill vara med om, så är det att känna smärta verken fysisk eller psykisk. Han får mig att känna misstänksamhet mot precis alla, ibland är det så illa att jag inte ens kan släppa garden mot min egen familj och dom har känt mig ända sen jag föddes.

Ruben: Han är den som är minst skrämmande, han berättar saker om världen och om fantasins värld. Kanske inte de mest muntra historierna, men han är sällskap när jag är själv, som jag oftast är, jag kan lägga mig i sängen under bolltäcket, sluta ögonen och han berättar om världar som du inte ens kan föreställa dig, han målar till och med upp bilder framför mina ögon. Oftast är det rätt ofarliga saker i början, sen spårar det ut till att jag ser andra bli torterade och plågade för att sedan dö en olidlig död framför mina ögon. Jag brukar kasta av mig täcket, hoppa ur sängen, slå på tven för att titta på något för att få bort döden ur mitt huvud.

Alla tre skrämmer mig något så fruktansvärt, men med mina injektioner och tabletter går det att komma undan från dem, men då är mitt problem att jag är totalt ensam. Ljud som jag inte ens tänkt på tidigare irriterar mig, fåglar som inte kan hålla käften utanför, barn som skriker, ibland har jag bara lust att ställa mig på balkongen och skrika ”HÅLL KÄFTEN VÄRLDEN!”, men det kommer ju aldrig att inträffa och det vet nog både du och jag………

Vill vara utan dom, men trivs inte med tystnaden, känner mig ensam än någonsin när dom är helt borta……

* konsten *

Min autism ställer till det för mig, tack och lov så har jag inte blivit så förbannad så att jag gjort något dum mot mig själv. Försöker se allt från den ljusa sidan som alla säger att man ska göra. Men det är inte lätt när man inte tänker i samma banor som de flesta andra människor, jag tänker katastrof när det gäller det mesta.

Bara för att jag har Autism och Selektiv Mutism så betyder det inte att jag skulle vara mer annorlunda än någon annan, jag har bara ett socialthandikap, har svårt att läsa av människor, förstår inte när jag går över gränsen till elakhet. Jag kan uppfatta en person som att han eller hon hatar mig, bara genom att se på dem, jag har märkt att det är enklare för mig att se de så och sen bli överraskad när motsatsen bevisas. Oftast är det en av mina föräldrar som säger ”Lia nu är du bara elak”, då stannar jag upp, drar mig tillbaka och tänker på vad jag gjort, men oftast förstår jag inte alls vad som var så elakt, löjligt……..

en dröm

Jag kan bara drömma om att detta kommer vara min sista dag med att vara nästintill stum med utomstående, har en dröm om att kunna prata säga mer än ett litet tyst ”hej” till min sjuksköterska. Det vore underbart att kunna förklara för henne hur jag mår, vad jag behöver hjälp med och så vidare, men än så länge är det bara en dröm. I morgon fyller min mor år, hennes föräldrar och syster med man kommer att komma hem till henne, jag ska dit, men det är ångestladdat, träffar knappt min moster, så jag kommer inte att kunna säga många ord så att dom hör. Min hund kommer i alla fall få leka av sig med hennes hund, samma ras, underbara pudlar!

Jag har fått mitt armband och häng smycke från USAs förening för selektiv mutism, ska bära häng smycket varje dag, står hope på det, så är det selektiv mutism föreningens två färger i form av pärlor. Kanske lägger upp en bild senare…….

Det har varit strul med mina mediciner, tar tabletter av samma medicin som injektionen är, hoppet mellan doserna på injektionerna är för stora, så det är tabletter och sprutan som gäller. En viss läkare har tydligen svårigheter med att använda hjärnan….som tur är alla andra förstående på psykosverksamheten, många trevliga sjuksköterskor som tar hand om mig. Känner mig rätt hemma där nu för tiden, har varit där ett antal gånger…..

detta har hänt…..

Världen stinker! Min älskade vovve mår dåligt, det får mig att må ännu sämre, lider när jag ser honom ligga ute på balkongen med sin tratt, inte får jag i honom mat, ska försöka snart igen. Han kräks upp allt, stackars pojke… pratade med vetten som opererade bort utväxten i örat på honom, pratat med djurkliniken inne i stan, tillslut ringde jag strömsholmsdjusjukhus, där fick jag rådet att sluta ge honom antibiotikan som jag fått till honom. Kan vara det som han reagerat på, hoppas att det är så lätt…..

Min sjuksköterska från psykosverksamheten ringde mig, min far ringde henne för att en viss läkare inte skrivit ut recept på nya piller till mig, som jag ska ta vid behov…istället för att ringa tillbaka till min far så ringde hon min mobil. Jag svarade fast det stod okänt nummer, som tur var så var det min sjuksköterska och ingen annan….det var första gången hon hörde mig säga mer än ett tyst ”hej”  :D

Det är lögn………..du kan bli vad du vill…….ännu en lögn

Faktum är det att jag inser själv att jag inte kan uppfylla alla drömmar som kommer till mig, ett tag hade jag tankar på att komma någonstans för att arbeta med människor, kanske en desperat tanke bara för att få umgås med andra människor. Barn tycker jag inte om, äldre skrämmer mig, vuxna i övrigt kan jag knappt prata med, jävla mutism. Önskar fortfarande att jag ska vakna en morgon och inte känna ångest eller stressade för att jag inte vet vad dagen kommer att utsätta mig för. Jag har det inprentat i huvudet att när man handlar så säger man hej till personalen i kassan, svarar ja när dom frågar om man vill ha på summan, vill du ha kvitto, nej……så svårt ska det inte vara, men ibland så kan jag inte ens säga hej, munnen rör sig, men jag får inte fram något ljud….går därifrån och känner mig besegrad, besegrad av mutism…..

Det är kaos i min hjärna, för mycket tankar, för mycket spöken….vill bli av med allt nu….

Jag är trött på att ha selektiv mutism, jag kan leva med autism och psykos, men att inte kunna säga att man inte mår bra på jobbet eller att man inte vill ha fika på rasten. Jag har kommit så långt att jag går, tar mina saker och säger till ägarna att ”jag rör mig hemåt”, annars säger jag inte mycket till dem. Min handledare brukar fråga om det går bra med det jag gör, jag svarar med ett ja eller nej, försöker att inte svara med att bara skaka eller nicka på huvudet. Det verkar inte som att någon förstår hur svårt det verkligen är att inte kunna prata fritt. Med min nya kontaktpersonen kan jag prata rätt fritt om mina djur, men inte mer än så. Det är enklare med henne för att jag kan bestämma själv vad jag vill dela med mig……

Tänk om jag kunde vakna upp i morgon och ha gåvan att tala med alla!

Jag vill inte att du ska försvinna från oss, jag vill att du ska stanna kvar, men lider du, har ont och känner att livet springer ifrån dig, så måste även jag inse att det kanske bara finns en utväg för dig. Det är sorgligt att livetljus släcks gång på gång, men det låg tänds på nytt…..

kontaktperson

Jag har äntligen fått en ny kontaktperson, att min far var tvungen att ringa och fråga varför det tog sådan tid, två veckor senare satt jag på samma kontor som gången innan tillsammans med min far, människan från vuxenförvaltningen och en främmande person. Denna person visade sig vara riktigt trevligt, ganska mycket äldre än mig, men det gör ingenting. Känns som att jag en extra person som bryr sig om mig, skickar sms, kommer hem till mig, vi tar ut M på promenad, tar en glass i värmen, hon pratar på om sina djur och barn. Jag är inte så tyst som jag trodde att jag skulle vara, hon ger mig flera chanser att komma in med min åsikt och erfarenhet om allt, det är lättare att prata med henne än med personalen inom vården, det känns bättre att kunna bestämma vilka delar av mitt liv som jag öppnar och visar.

Visst var det tråkigt att min gamla kontaktperson slutade, men det var i alla fall av en bra orsak, hon har fått ett litet barn, vi kommer fortfarande att ha kontakt med varandra, det är inte som att hon kommer att flytta till Haparanda eller något sånt.

bli rädd???

Tänk er att ni ligger i eran säng och tänker på morgonen, när era tankar kommer flygande från alla håll, helt plötsligt hör ni en röst, ett spöke, någon som inte finns, som säger åt dig att göra saker. Du blir rädd, försöker att tänka på annat, så kommer den där rösten igen, du tittar förskräckt runt om i rummet, finns ingen här förutom du och dina djur. Är det en ängel sänd från ovan eller en demon? Är du ensam i världen? Men riktigt ensam är du ju inte, du har dina spöken, de overkliga, levande död….

Jag blir rädd för mig själv nästan varje dag, ibland när dom levande döda är starka, har det hänt att jag kommit på mig själv med att sitta och slå dosan i huvudet utan att tänka, då kommer alla känslorna på samma gång. Ska jag fortsätta, göra det oförlåtliga, brukar sitta med röret från dammsugaren, hålla den hårt med ena handen, känna den svala ytan mot min varma hand, mina egna tankar tuggar på om att det inte är normalt att göra detta mot sig själv, samtidigt som de tre musketörerna skrika åt mig att slå mig så hårt så att jag förhoppningsvis bryter nåt ben i kroppen, men det var evigheter sen jag gjorde något så dumt, om man bortser från den dagen jag slog knytnäven hårt i väggen, men det var enbart för att jag inte kunde handskas med den saken att det finns en som kommer att lämna den värld förgått inom en kort framtid. Så jag tycker inte att det räknas……

Jag tar mina mediciner med hjälp av hemvården, fick jag bestämma skulle jag inte ta ett enda piller, innan allt det här med spökena började tog jag inte ens värktabletter, nu säger sjukvården att jag inte kommer att klara mig i dagsläget utan medicinerna. Får min injektion varannan vecka, det känns inte längre, ibland kan jag bli lite stel i benen på kvällen, men annars känns det inte i kroppen.

Det känns som att jag strider i ett krig som jag omöjligt kan vinna……