3 spöken

Inte den här morgonen vakna ja upp med talets gåva, känner mig besegrad, besegrad av mutism, besegrad av autism, besegrad av psykosen. Nu kommer jag att skriva något jag aldrig trodde att jag någonsin skulle ”prata” om offentligt och det är mina spöken, jag har namn på dem, en har jag namngett, medan de andra berättat sina namn för mig. Det är inte lätt för människor som inte haft spöken att förstå hur på trängande och påfrestande det är att nästan aldrig vara helt själv.’

Lillis: Är den som jag kommer ihåg har funnits där längst, hon är bestämd, det är inte undra på att det gått åt helvete när jag varit så inne på att lyssna på henne för hon har en bestämd åsikt om allt och alla. Som det här med maten, hon får mig att välja ett mål om dagen, när på dygnet spelar ingen roll, sen får jag vara nöjd. Jag får min mesta energi från juice, för dricka får jag göra så mycket jag vill. Det är inte lät att ha henne i bakhuvudet, höra att det är totalt förbudet att äta mer, även om jag vill, smyger så vet hon och ger mig världens ångest, förr kunde hon få mig till att straffa mig själv varje dag för allt jag gör som hon är emot. Ett tag hade jag så mycket blåmärken på armarna att jag inte ens kunde gå från duschen in till mitt rum utan att täcka armarna, jag skämdes för mina märken.

Howi: Han är misstänksam mot alla, säger att han vet vad andra tänker om mig, människor jag aldrig mött tidigare, kan ge mig en snabb blick, det startar upp honom, han går på högvarv. ”Den där människan kommer att följa efter dig, ta reda på vart du bor och misshandla dig, häll ner bensin i brevinkastet och tända på”. Den meningen använde han ofta och det fick mig till att inte gå nära ytterdörren, på nätterna gav han mig mardrömmar om att jag och mina djur skulle brinna inne, vi skulle äntligt få dö, men det är inte min dröm, det är hans. ”Kommer du ihåg honom? Han som ville plåga dig? Detta kan vara din nya plågare, låt honom lägga sina fingrar på dig, njut av smärtan!” Finns det något jag inte vill vara med om, så är det att känna smärta verken fysisk eller psykisk. Han får mig att känna misstänksamhet mot precis alla, ibland är det så illa att jag inte ens kan släppa garden mot min egen familj och dom har känt mig ända sen jag föddes.

Ruben: Han är den som är minst skrämmande, han berättar saker om världen och om fantasins värld. Kanske inte de mest muntra historierna, men han är sällskap när jag är själv, som jag oftast är, jag kan lägga mig i sängen under bolltäcket, sluta ögonen och han berättar om världar som du inte ens kan föreställa dig, han målar till och med upp bilder framför mina ögon. Oftast är det rätt ofarliga saker i början, sen spårar det ut till att jag ser andra bli torterade och plågade för att sedan dö en olidlig död framför mina ögon. Jag brukar kasta av mig täcket, hoppa ur sängen, slå på tven för att titta på något för att få bort döden ur mitt huvud.

Alla tre skrämmer mig något så fruktansvärt, men med mina injektioner och tabletter går det att komma undan från dem, men då är mitt problem att jag är totalt ensam. Ljud som jag inte ens tänkt på tidigare irriterar mig, fåglar som inte kan hålla käften utanför, barn som skriker, ibland har jag bara lust att ställa mig på balkongen och skrika ”HÅLL KÄFTEN VÄRLDEN!”, men det kommer ju aldrig att inträffa och det vet nog både du och jag………

Vill vara utan dom, men trivs inte med tystnaden, känner mig ensam än någonsin när dom är helt borta……

Filed under Okategoriserat | Comment (0)