kontaktperson

juli 7th, 2012

Jag har äntligen fått en ny kontaktperson, att min far var tvungen att ringa och fråga varför det tog sådan tid, två veckor senare satt jag på samma kontor som gången innan tillsammans med min far, människan från vuxenförvaltningen och en främmande person. Denna person visade sig vara riktigt trevligt, ganska mycket äldre än mig, men det gör ingenting. Känns som att jag en extra person som bryr sig om mig, skickar sms, kommer hem till mig, vi tar ut M på promenad, tar en glass i värmen, hon pratar på om sina djur och barn. Jag är inte så tyst som jag trodde att jag skulle vara, hon ger mig flera chanser att komma in med min åsikt och erfarenhet om allt, det är lättare att prata med henne än med personalen inom vården, det känns bättre att kunna bestämma vilka delar av mitt liv som jag öppnar och visar.

Visst var det tråkigt att min gamla kontaktperson slutade, men det var i alla fall av en bra orsak, hon har fått ett litet barn, vi kommer fortfarande att ha kontakt med varandra, det är inte som att hon kommer att flytta till Haparanda eller något sånt.

bli rädd???

juli 7th, 2012

Tänk er att ni ligger i eran säng och tänker på morgonen, när era tankar kommer flygande från alla håll, helt plötsligt hör ni en röst, ett spöke, någon som inte finns, som säger åt dig att göra saker. Du blir rädd, försöker att tänka på annat, så kommer den där rösten igen, du tittar förskräckt runt om i rummet, finns ingen här förutom du och dina djur. Är det en ängel sänd från ovan eller en demon? Är du ensam i världen? Men riktigt ensam är du ju inte, du har dina spöken, de overkliga, levande död….

Jag blir rädd för mig själv nästan varje dag, ibland när dom levande döda är starka, har det hänt att jag kommit på mig själv med att sitta och slå dosan i huvudet utan att tänka, då kommer alla känslorna på samma gång. Ska jag fortsätta, göra det oförlåtliga, brukar sitta med röret från dammsugaren, hålla den hårt med ena handen, känna den svala ytan mot min varma hand, mina egna tankar tuggar på om att det inte är normalt att göra detta mot sig själv, samtidigt som de tre musketörerna skrika åt mig att slå mig så hårt så att jag förhoppningsvis bryter nåt ben i kroppen, men det var evigheter sen jag gjorde något så dumt, om man bortser från den dagen jag slog knytnäven hårt i väggen, men det var enbart för att jag inte kunde handskas med den saken att det finns en som kommer att lämna den värld förgått inom en kort framtid. Så jag tycker inte att det räknas……

Jag tar mina mediciner med hjälp av hemvården, fick jag bestämma skulle jag inte ta ett enda piller, innan allt det här med spökena började tog jag inte ens värktabletter, nu säger sjukvården att jag inte kommer att klara mig i dagsläget utan medicinerna. Får min injektion varannan vecka, det känns inte längre, ibland kan jag bli lite stel i benen på kvällen, men annars känns det inte i kroppen.

Det känns som att jag strider i ett krig som jag omöjligt kan vinna……