Alla springer och jag står kvar…..

Det är inte första gången detta händer, jag blir stående och ser dig lämna mig. Vill ropa att du ska komma tillbaka, men får inte fram ett ljud, står där med stängd mun, mina ögon fylls av tårar. Vill inte visa mig, står med händerna mot mitt ansiktet, mellan mina fingrar ser jag dig leende gå till bättre vänner, såna som är bättre än mig.

Kan erkänna att det inte varit samma sak som med andra “normala”, du har fått prata för mig, stötta mig och så kom vi till den dagen då du tröttna, du gav upp med mig och lämna mig bakom. Allt vi gått genom, nu sitter jag här med en minnesbild av vad vi hade. Ingenting kommer någonsin att bli det samma, allt är förstört, ett pussel som ingen kan hitta bitarna till.

Om jag kunde gå tillbaka i tiden, skulle jag ändrat på mycket. Jag skulle sett till att jag fått hjälp tidigt med att få fram orden, selektiv mutism är en förbannelse som jag inte önskar någon. Inte nog med att jag inte får fram ett ord eller konstiga meningar, jag har autism. Jag har aldrig förstått mig på andra, sanningen är nog den att det är jag som uppfört mig konstigt mot andra. När jag var yngre visste jag inte när jag korsade gränserna, visste inte vad man fick säg och inte, ofta var/är förvirringen totalt förkrossande och det slutar nästan alltid med att jag är tyst istället.

Hur kommer man ur Selektiv Mutism? Hur gör man för att börja prata igen?

Önskar att det fanns en snabb fix och att jag skulle vakna i morgon med talet i behåll. Jag försöker varje dag att prata med någon annan än min far, men jag lyckas inget vidare. Har en ny kontaktperson via kommunen, det känns bra, men samtidigt har jag tankarna i mitt huvud “måste jag verkligen ha en person med uppdrag att umgås med mig, vad är egentligen felet med mig, varför ska jag vara så underlig”.

Just nu så har Selektiv Mutism övertaget…….

Filed under Selektiv Mutism | Comment (0)