Finns jag….

Varför känns det så här? Varför känns allt så fel? Känner mig trasig……

Jag försöker att hålla skenet uppe, men idag lyckades jag inte något vidare. Hon från boendestöd frågade om jag hade tagit någon vid behovs medicin, svarade med att skaka på huvudet, hon försökte att få mig att ta en rispirioden, men jag tog den aldrig.

Att ingen förstår att det gör ont i min själ, saknar alla som lämnat mig, inte bara dem som lämnat jorden. Försöker att inte tänka på alla, internet är bara dumt att sitta med, ser alla andra som har skapat gemenskap med andra. Ibland gör jag försök att få vara med, men jag finns tydligen inte, ingen ser, ingen hör, ingen vill veta av mig.

Ofta funderar jag på vad jag ska ha en mobil och internet till, vet inte hur många gånger om dagen jag kollar om någon sökt mig, men det är aldrig någon, om man inte räknar min far som ringer och kollar hur jag mår… Nu har jag i alla fall en kontaktperson som skickar lite meddelanden då och då, veckans höjdpunkt.

Jag har inte kommit till den nivån att jag önskar livet ur mig själv, vill bara att någon ska visa att jag finns, att jag ska få en dag utan tårar, även om jag tar sömnmedicin så kommer tårarna på kvällen när jag tänker på allt jag saknar….

Nu ska jag försöka att samla ihop mig, torka tårarna, poppa piller och vara någorlunda ”normal” när hemvården kommer. Vill inte se ut som det vrak jag egentligen är, orkar inte med mer frågor.

Filed under Okategoriserat | Comment (0)