nej du

Mitt skelett känns om glas
Mitt skin känns som papper
Men mitt ansikte är blankt

Jag vill tillhöra de ”normala”, men sanningen är den att det kommer att ta tid för mig, att komma dit jag vill. Alla med liknade problematik blir djupt sårade, när vi får höra att det inte alls är svårt att prata, det är ju bara att öppna munnen och låta ljuden komma ut. Tänk om ni skulle öppna munnen försöka forma orden, men ingenting kommer, inte ens i viskning. Tänk er att ni är sjuka, ont i halsen, rösten försvinner, ni försöker att få ut orden, men ingenting kommer ut förutom något som ingen uppfattar, hur skulle ni känna er, om ni fick uppleva det dagligen?!

Tänk en extra gång innan ni kommer med någon förolämpande kommentar, jag vet att jag själv drar tillbaka mig, håller med undan från mänskligheten mer än innan, för att slicka mina sår och sedan komma tillbaka, för att försöka bevisa motsatsen. Jag är inte ensam om att vilja ändra sig själv, så att jag skulle kunna plocka upp mobilen och ringa någon annan förutom mina föräldrar.

Att ha autism kan jag leva med, men jag vill inte förbli tyst i all evighet vet jag inte om jag kommer att klara. Det är påfrestande när jag inte ens lyckas att beställa biobiljetter när jag är tillsammans med min kontaktperson, jag kan inte ens säga att jag ville ha en läsk, som tur är så hon förstående och uppmärksam för att kunna hoppa in för att underlätta för mig.

Jag tror inte på att jag kommer vakna en morgon och bara pratar rakt ut med alla på den här jorden, jag har tappat hoppet om det, eftersom jag hört det i alla år…..och ännu har den här dagen inte kommit….

Filed under Okategoriserat | Comment (0)