Jag är jag, 25 år och ofrivilligt tyst

De flesta tar det för givet att kunna säga hej till grannen, för mig skapar det svår ångest att veta att någon där utanför min lägenhet mest troligt kommer att säga något till mig. Ett simpelt ”Hej” får mig att vilja gråta, vet inte om det är många som tänker på det, men oftast får jag bara fram ett läte som låter ”Hee”, frågar någon om jag mår bra, upprepar jag bara ”bra”…

 

Att vara 25 år och veta att man gått miste om mycket genom livet, bara för att jag är ofrivilligt tyst. När jag var yngre och gick i grundskolan var det aldrig någon som frågade om jag ville hänga med på stan, de få gångerna jag fick vara med, slutade det med att jag blev lämnad. En gång blev jag lämnad inne på Donken, jag kunde inte beställa mat, bara stod där och tittade på när mina ”vänner” sa vad de ville ha, sen gick de och satte sig med sin mat vid ett bord där inte jag fick plats, jag stod länge tyst framme vid kassorna och till slut stormade jag ut för att ta bussen hem.

 

Vet egentligen inte hur mycket mina grannar vet om mig, säger inte mer än hej och bra till dem, men de vet säkert att det är något annorlunda med mig. Om inte annat så ser dom mig med boendestöd tre gånger i veckan och ser hemvården som kommer tre gånger om dagen. Det är inte som att jag kommer att berätta vad där som är fel med mig, jag vill ju kunna prata….Men nu går det åt fel håll igen, känner att jag bara har svårt att prata med familjen om man bortser från min far, honom har jag alltid kunnat prata med. På jobbet vågar jag knappt svara på tilltal, ännu mindre hosta så att någon hör mig…varje kväll innan jag somnar funderar jag på om morgondagen kommer att vara bättre, att någon förutom min far kommer att få höra min stämma.

 

Nu är jag super nervös inför morgondagen, jag kommer att få gå själv till mottagningen för att hämta medicin och få min injektion. När jag gick själv sist fick jag sån panik efter injektionen, att jag inte uppfattade vad som hände, utan stormade ut och satte mig i trappan några våningar längre ner. Det var en sån kraftig panikattack, att det susade i öronen, det flimrade framför ögonen, illamående och rädsla för att avlida. Jag vill inte vara sån här, det ska inte vara en utmaning att bara ta sig utanför dörren….

test Filed under Okategoriserat | Comment (0)